Det här var häxdoktorns fjärde album, och trots att det dryper av voodookryddad träskblues från den amerikanska södern spelades plattan in i London. Jag misstänker att denna geografiska plats är att tacka för Eric Claptons och Mick Jaggers medverkan på skivan. Enligt texten på omslaget hörs Clapton på slide guitar, medan Jagger körar.
Den här skivan är fylld av voodoomystik, mycket av det teoretiska går mig dock förbi eftersom jag är relativt oinsatt i ämnet. Dr John, eller Malcolm John Rebennack som han egentligen hette, använde mycket voodooinfluerat innehåll på sina första plattor och under hans framträdanden, hur mycket som var en image kan jag inte uttala mig om, men han tycktes ha ett verkligt intresse och engagemang inom området.
The Sun, Moon & Herbs är en skön platta. Jag är ingen blueskille i vanliga fall, men Dr Johns suggestiva variant tilltalar mig, med dess kryddor av mystik och psykedelia. Låtarna pendlar mellan Dr Johns raspiga röst och kvinnliga körer som svarar honom. De kompletterar varandra, doktorns röst försätter lyssnaren ett hypnotiskt tillstånd, och de kvinnliga körerna vevar därefter in linan och man är förlorad. Med doktorn som guide tas lyssnaren sedan på en resa till den amerikanska söderns mörkaste och hemligaste platser. Med på resan är hans sköna blåssektion, som också sätter sin prägel på många låtar.
Låtarna är relativt långa, i de flesta fall är det OK, eftersom det är en relativt hypnotisk och suggestiv stämning som alstras så kan det vara positivt att låta den fortgå ett tag. Men ett par låtar är lite tristare, så där hade jag gärna sett att de var något kortare. Dr John hade tänkt att det här skulle bli en trippelplatta och var aldrig riktigt nöjd med enkelformatet. Personligen tror jag dock det är positivt, på ett trippel (eller dubbel) album så finns risken att det blir för mycket utfyllnad. Det slipper man här. Efter den här skivan lämnade doktorn voodoomystiken och började istället rikta in sig mot mer traditionell New Orleans R&B.
Så jag rekommenderar att låta Dr John kasta sina besvärjelser över dig via stereon, mobiltelefonen eller vad du nu använder för att lyssna på musik. Men det är nog en platta som inte passar alla, det är inte lättsmält Max Martinpop. Bäst är den att lyssna på en varm, fuktig natt, när svetten dryper, andar far runt på gatorna och galenskapen lurar runt hörnet.
Tracklist
Side A
1. Black John the Conqueror 6:20
2. Where Ya at Mule 4:56
3. Craney Crow 6:40
Side B
1. Familiar Reality (Opening) 5:25
2. Pots on Fiyo (Filé Gumbo) / Who I Got to Fall On (If the Pot Get Heavy) 5:48
3. Zu Zu Mamou 7:57
4. Familiar Reality (Reprise) 1:53
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar