Barde (1977)

Lokal musik idag, från Montreal. Barde betyder bard, en sådan som Troubadix, ni vet, i Asterix och Obelix. Bandet skapades 1973, och dagens platta från 1977 var deras skivdebut. De var sex personer i gruppen, härstammande från Quebec, Irland och USA. De sjung således på franska, irländska och engelska. Musiken de spelade var en blandning av keltisk, skotsk och Quebecansk folkmusik. Tre plattor hann de göra, innan de gick skilda vägar 1983. De turnerade flitigt och tydligen var deras konserter legendariska, en explosion i extatisk energi, där användandet av dubbla keltiska fioler var deras kännemärke.

Personligen hade jag inte hört talas om Barde innan jag hittade den här skivan i en skivbörs. Jag köpte den för att jag tyckte det skulle vara kul att utöka den lokala musiken i samlingen från min nya hemstad Montreal, att det verkade vara traditionell folkmusik tyckte jag var kul, det sägs ju att man ska lära sig om och anamma den lokala kulturen. Att skivan kostade 1-2 dollar gjorde det förstås lättare.

Jag har alltid uppskattat folkmusik från olika delar av världen, men just den keltiska/skotska musiken har aldrig varit något specialintresse, så jag är ganska okunnig på området (jag har någon platta med Dubliners och Relativity, men längre än så sträcker sig inte skivinnehavet). Det är ganska fartfylld musik, mycket fioler, och som gammal violinist kan jag komma på mig att drömma mig bort om hur det hade varit om jag hade fortsatt min fiolkarriär, och om jag hade hamnat i en samling whiskystinna irländare. Det hade nog varit kul. Skivan bjuder både på instrumentala låtar och de med sång, där de förra utgör en majoritet. Som nämnts sjungs det på tre olika språk. Det är bara traditionella instrument, utan inblandning av moderna elektroniska sådana (de dök upp på de senare plattorna, dock). Öppningslåten Jack McCann är skriven av bandet, övriga låtar på skivan är traditionella kompositioner.

En helt OK platta, med mycket fart och energi, och den kanske får snurra då och då på skivtallriken när inspirationen faller på. När det handlar om den här typen av folkmusik uppskattar jag personligen dock ett band som t.ex. Fairport Convention mer, där de traditionella alstren kryddats med ett modernt sound. Den som är inne på keltisk/Quebecansk folkmusik kommer med all säkerhet att gilla den här skivan, dock.


Tracklist

Side A
1. Jack McCann 3:02
2. Julia Delaney 2:43
3. L'île Noire 3:35
4. La Queue De L'hirondelle 3:30
5. Le Violin Accordé Comme Une Viole 2:17
6. Fanny Power 3:33

Side B
1. La Gigue De George Brabazon 1:38
2. Les Trois Hommes Noirs 5:28
3. La Suite Du Cap Breton 3:29
4. Banshee 3:57
5. P Stands For Paddy 4:54

Niels Jensen - "Rum" (1983)

Någon gång i min tonår hörde jag en låt på radio med Niels Jensen som jag gillade. En tid senare hittade jag Rum, troligen på Uppsalabutiken Prisfyndet för kanske en femma, och den logiska slutsatsen "en bra låt på radion betyder troligen en bra LP" fick mig att slå till, även om jag förstås inte visste om låten jag hört var med på denna skiva. Visst, priset gjorde säkert också sitt till. Väl hemma insåg jag ganska snabbt att min logik inte var fullt utvecklad. Jag hade svårt att gilla skivan.

Första gången jag stötte på Niels Jensen var när jag såg filmen Sova Räv på TV, under ett sommarlov uppe i Jämtland hos mormor och morfar. Som jag minns det var det en ganska tung rulle, med frånvarande föräldrar och ond, bråd död. Den gjorde ett intryck på mig. Annars är väl skådespelaren Niels mer känd från filmen G - som i gemenskap. Han är en konstnär med många strängar på sin lyra, och som jag förstått det är det främst som bildkonstnär han skapat, även om hans skådespelar- och musikinsatser kanske är det de flesta förknippar med honom.

Niels fick som 15-åring ett hit med låten Mobbingbarn, och var bara 19 år när han gjorde Rum. Det är imponerande på sitt sätt, jag kunde varken som 19-åring eller 40-åring skriva musik, än mindre något som ett skivbolag skulle vilja ge ut. Men musiken är inte riktigt min grej, varken då eller idag. Soundet väldigt daterat, det låter alldeles för mycket 80-tal. Och hur bra låtar det än skulle kunna vara, soundet förstör upplevelsen. Som tonåring hade jag dessutom svårt för den tydliga skånska dialekten och Niels något opolerade sångröst. Efter att som vuxen bott många år i Skåne är jag vän med dialekten nuförtiden, men inte med sångrösten.

Sedan sjuder hela skivan av en ångestladdad, neurotisk stämning, som gör att det blir lite jobbigt att lyssna på den (vilket eventuellt säger mer om mig än musiken). Öppningsraderna på skivan Mitt namn är Klaustro, jag har fobi, jag söker rum att leva i visar direkt vilket psykiskt tillstånd det handlar om. Omslaget och det (enligt mig) kassa soundet förstärker känslan av ångest. Nu är i och för sig inte alla låtar tonårsnojiga, en del går bra att sjunga med i, och har ganska trallvänliga refränger, som Businessman till exempel. Men det är då det där 80-talssoundet kommer in och ändå gör det mindre bra. Det är en ganska teatralisk platta, där Niels sjunger med känslomässig inlevelse, lite som Van der Graaf Generator kanske (även om det är mycket annat som skiljer dom åt).

Medverkar på plattan gör även Olle Ljungström och Mauro Scocco, vilket är kul. Det jag hittade på Youtube är klipp från klassikern Måndagsbörsen, där Niels framför några av låtarna live. Ett intressant tidsdokument, och eftersom jag uppenbarligen kan sjunga med i del flesta av låtarna, måste jag ändå ha lyssnat mycket på plattan i min ungdom. Jag hade väl inte så många skivor att välja emellan.


Tracklist

Side A
1. Klaustro Von Fobi 3:28
2. Businessman 3:48
3. Paradis Nu 2:55
4. Inom Mig 3:30
5. Vargkvinna 4:15

Side B
1. Instant-Instant 4:18
2. Riktig Vän 3:45
3. Self-fish Saw-fish 3:20
4. Julia 4:14
5. Rum 4:33

Cream -"Disraeli Gears" (1967)

Lite blues och mycket psykedelia, skulle Disraeli Gears kunna beskrivas som. Vill man ha en visuell bild av musiken är det bara att titta på omslaget, jag tycker det passar ovanligt bra till musiken. Ett fett psykedeliskt sound som tvingar den mest fyrkantige att vidga sitt sinne. Betänk då att låtarna är skapade av supertrion Eric Clapton, Ginger Baker och Jack Bruce. Det är klart att det blir bra.

Skivan spelades in på drygt tre dagar, vilket med dagens inspelningsmått får anses vara smått sensationellt. På tiden det begav sig var det nog lite vanligare att skivor spelades in snabbare, men även då måste tre dagar ha ansetts vara kort tid i studion, speciellt för ett så stort band som Cream. Det här var bandets andra platta och ett tydligt avsteg från deras bluesbaserade rötter. Outside Woman Blues och Take It Back på B-sidan är de som bjuder på den mest renodlade bluesen, vilket också råkar vara de låtar jag tycker sämst om, resten av alstren domineras av ett mer psykedeliskt sound à la 1967. Visst kan man påstå att soundet är daterat, men det kan man ju säga om mycket skön musik från förr.

Eftersom jag använder beskrivningen "psykedeliskt" angående musiken bör jag klargöra att skivan inte tillhör genren t.ex. Pink Floyds mentala utflykter från denna tid inbegripande långa, märkliga jams, mystiska ljudeffekter eller episka 10-minuterssviter, snarare är Disraeli Gears bluesbaserad psykedelisk rock, gitarr-bas-trummor, med lagom 3-minuterslåtar man gungar huvudet till. Mitt ex av skivan är inköpt här i Montreal för en billig peng, eftersom butiksägaren påstod av skivan var lite sliten, vilket visade sig inte stämma speciellt bra. Den är i klart godkänt skick, kanske har vi olika idéer om godtagbar kvalitet.


Tracklist

Side A
1. Strange Brew 2:46
2. Sunshine Of Your Love 4:10
3. World Of Pain 3:03
4. Dance The Night Away 3:34
5. Bllue Condition 3:29

Side B
1. Tales Of Brave Ulysses 2:46
2. Swlabr 2:32
3. We're Going Wrong 3:26
4. Outside Woman Blues 2:24
5. Take It Back 3:05
6. Mother's Lament 1:47

Brian Eno - "The Ship" (2016)

Eno har varit med ett tag, först som keyboardist i Roxy Music i början av 70-talet, sedan en fortsatt karriär som soloartist och framgångsrik producent. Jag vet inte hur många plattor han har medverkat på under åren i någon form, men de är många. Något överraskande då att han detta år skapar en av de bästa och intressantaste album han gjort under karriären. Enligt en recension jag läste, hans 25:e soloalbum.

The Ship har en koppling till Sverige då musiken började som en 3D-ljudinstallation i Stockholm, i Fylkingens regi (antar jag, eftersom de tackas av Eno i texten på albumet). När han upptäckte att hans av åldern djupare röst kunde ta mörkare toner, förändrades skivan till en stereoplatta, där Eno använder sig av sin "nya", djupare stämma i sången. Skivan består av två låtar, titellåten som klockar in på dryga 21 minuter och sviten Fickle Sun, som består av tre delar varav den första är på drygt 18 minuter, och de två resterande på ungefär tre och fem minuter.

Enos installation The Ship i Schweiz

Titellåten har som tema Titantic, det är dock ingen dramatisk tragedi som spelas upp, snarare skapas en bild av en båt som stilla flyter fram genom en mörk dimma på ett spegelblankt vatten. Djupa synthar och olika ljud sveper in lyssnaren i en stilla, mörk värld. Efter ett antal minuter hörs Enos sång, som i det närmaste kan liknas munkars mässande. Det är stillsamt och vackert. Låten fortsätter i en tämligen strukturlös form, det är ingen vers-vers-refräng vi bjuds på, samtidigt skapas absolut en övergripande helhet. Under den andra hälften av titellåten byts Enos djupa mässande ut mot andra former av röster, både hans egen och andras, som fortsätter skapa en mörk, men behaglig stämning. Låten The Ship är en imponerande skapelse, trots ett lågt tempo och egentligen inte så stor variation, är varje minut intressant och njutbar.

Första delen av Fickle Sun fortsätter på ett sätt inom samma ram, det är Enos röst mot bakgrund av den ljudbild han skapar med sina musikaliska instrument. Temat är första världskriget, och låten är något mer dramatisk, men lika bra. Fickle Sun bjuder på en lite större variation, där låten något tydligare har ett par olika partier. Här använder sig inte Eno av samma djupa stämma, utan den man är van vid att ha hört från tidigare album. Inte heller denna låt är vers-vers-refräng, istället är det ett övergripande stycke, en ljudbild, som skapas. Jag upplever stämningen som tämligen behaglig, även om det är en relativt stor skillnad gentemot lugnet på The Ship, det är mer disharmoni, och ibland känns det som om Eno målar en bild av någon av kretsarna i Dantes inferno.

I andra delen i Fickle Sun hörs skört pianoklinkande på klassiskt Enomanér, som Peter Serafinowicz reciterar en text till. Den mer minimalistiska ljudbilden står i kontrast gentemot första delen av låten. Denna del övergår sedan i den tredje och sista delen av låten, vilket är en cover på Velvet Undergrounds I'm Set Free, en skön poplåt i Enos händer. Avslutningen är med andra ord väldigt annorlunda än resten av skivan, men passar ändå på något sätt in.

Det här är väl en form av ambientplatta, skulle jag tro, även om den inte är helt lätt att definiera. Egentligen ser jag den mer som ett konstverk, som mer ska upplevas än definieras. Det är imponerande att Eno lyckas skapa något helt olikt det han tidigare gjort (i alla fall av det jag har hört med honom), samtidigt som det känns som så självklart att just han gjort skivan. Han lyckas kombinera sin sång med sitt skapande av ljudlandskap, så det faktiskt blir bland det bästa han någonsin gjort.


Tracklist

Side A
1. The Ship (part 1) 13:45

Side B
1. The Ship (part 2) 8:07

Side C
1. Fickle Sun (I) 18:03

Side D
1, Fickle Sun (II) 2:50
2. Fickle Sun (III) I'm Set Free 5:18

Brian Eno - "Small Craft On A Milk Sea" (2010)

Den här skivan köpte jag bara för någon vecka sedan, priset var så attraktivt så jag inte kunde motstå (halva priset på ett redan nedsatt pris). Det var den fina boxen innehållande musiken på vinyl (fördelade på två skivor), CD (två stycken, varav den ena utgörs av fyra bonuslåtar), en digital download samt en litografi skapad av Eno. En trevlig box, även om den var lite smutsig, och downloadkoden redan var använd (personalen i butiken? Var det en begagnad box? För gammal kod?).

Plattan är gjord tillsammans med Jon Hopkins och Leo Abrahams, och bygger främst på improvisationer de gjort tillsammans, inspirerade av filmmusik. Fem av låtarna skrevs faktiskt för filmen The Lovely Bones, men fick inte vara med. På skivan får vi höra Eno av det klassiska slaget, och då tänker jag på hans ambientskapelser. De inledande låtarna är stämningsskapande stycken man kan känna igen från hans tidigare renodlade ambientskivor, t.ex. Music For Films. Atmosfäriska, relativt formlösa och lugnande. Sedan viker skivan in på en mer fartfylld och högljudd stig, där rytmer, gitarrer, ljudligare synthar dominerar, innan den återigen går tillbaka och avslutar med de lugna ambientstyckena. Kan nämnas att hela skivan är instrumental.

Personligen gillar jag de lugnare och atmosfäriska stycken betydligt bättre än de stökigare. Jag lugnas av stämningen låtarna skapar, aktiviteter som att plocka ur diskmaskinen eller dammtorka blir plötsligt behagliga och manar till eftertänksamhet. Dom stökiga stycken har en omvänd effekt, de stressar mig och gränsar för ofta till oljud. Men som musiker kanske man tycker de är roligare att spela, vad vet jag.

Med andra ord gillar jag halva skivan, medan jag har lite svårare för den andra halvan. Soundet är tidlöst och står sig troligen lika bra idag som om 30 år (och hade kunnat vara skapat för 30 år sedan). Gillar man Eno och hans ambientskivor, tror jag man gillar Small Craft on a Milk Sea. Samtidigt kan man hävda att plattan inte är nödvändig om man har några av hans tidigare plattor, eftersom det till viss del är mer av samma. Personligen kan jag sitta en stund och lyssna på Enos atmosfäriska stycken, men efter ett tag behöver jag också göra något annat, eftersom man kan bli lite uttråkad av att enbart lyssna på de relativt formlösa konstverken. Men vad man än gör sedan, städar, skäller på sina barn, slår sönder en vägg, så sker det med ett lugn och eftertänksamhet tack vare filtret de lugna styckena lägger på verkligheten. De stökiga låtarna kan dock intensifiera raseriet.


Tracklist

Side A
1. Emerald And Lime 3:02
2. Complex Heaven 3:05
3. Small Craft On A Milk Sea 1:48
4. Flint March 1:155

Side B
1. Horse 3:01
2. 2 Forms Of Anger 3:14
3. Bone Jump 2:22
4. Dust Shuffle 1:54

Side C
1. Paleosonic 4:25
2. Slow Ice, Old Moon 3:25
3. Lesser Heaven 3:20
4. Calcium Needles 3:24

Side D
1. Emerald And Stone 2:12
2. Written, Forgotten 3:55
3. Late Anthropocene 7:54


Bonuslåtarna på andra CDn:
1. Surfacing 2:19
2. Square Chain 2:36
3. Bimini Twist 3:13
4. Abandoned Ship 3:45

Big Brother and the Holding Company - "Cheap Thrills" (1968)

Bara omslaget designat av Robert Crumb gör den här skivan värd att köpa. Egentligen skulle den pryda baksidan av skivan, med ett porträtt av Janis på framsidan, men hon tyckte så bra om Crumbs bild att den fick bli framsidan. Från första början hade bandet tänkt att ett foto på dom nakna i en säng skulle utgöra omslaget, men skivbolaget tyckte av någon anledning annorlunda.

Janis, ja, det här var hennes stora genombrott då hon blev Janis Joplin med hela världen. Det här var bandets andra skiva tillsammans med Janis, och den sista, då hon lite senare påbörjade sin solokarriär. Redan vid den här tiden upplevde de flesta att hon var den stora stjärnan, och att bandet mer var ett kompband åt henne, många klagade också på att bandmedlemmarnas musikaliska kunnande lämnade en del att önska. Med andra ord väntade alla bara på att hon skulle ge sig iväg på egna äventyr. Men fortfarande var de ett band när Cheap Thrills släpptes.

Plattan startar med att Bill Graham introducerar bandet, till publikens jubel. Publikljud fortsätter att höras på skivan, så många trodde det var en liveplatta. Men det var det inte, det var pålagt ljud för att skapa en livestämning. Sista låten Ball and Chain är den enda som är inspelad live. Skivan spelades in till största delen i en studio New York. Det blev ett av 1968 års bäst säljande album.

När jag var yngre gillade jag inte Janis. På den tiden visste jag inte att hon faktiskt var medlem i ett band en tid av karriären, hon var så dominerande i upplevelsen. Jag tyckte hennes röst var alldeles för hes. Och så var jag inte, och har aldrig varit, någon blueskille av rang. Idag har jag ändrat uppfattning om henne. Idag tycker jag hennes röst uttrycker fantastiskt mycket känslor. En unik röst. Men det är inte alltid den funkar för mig. Ibland blir den, tillsammans med kompet, lite för skrikig och skränig. Min fru brukar klaga när skivan snurrar på stereon, eftersom den är så ljudlig, och hon pustar ut när den är över. Skivan är en utlevelse i (Janis) känslor, som kräver en del av lyssnaren. Att sjunga med den inlevelse hon gör, måste slita på stämbanden och göra en känslomässigt urlakad. I alla fall känns det så när man hör henne. Det är ju inte så att hon sjunger lite lagom halvengagerad.

De bästa låtarna tycker jag är de covers bandet gör, som också är de låtar som blev de största hitsen och därmed de mest välkända. Summertime, Piece of My Heart samt Ball and Chain. Det är bra grejer, de andra låtarna är väl OK, men inte alls i samma klass. Ljudet på skivan är ganska opolerat och skramligt, generellt. Alla gillar nog inte Janis röst, och eftersom den dominerar skivan så mycket så ska man nog gilla den för att gilla plattan. Jag har tack vare ålderns mognad, lärt mig att gilla Janis. Jag såg en dokumentär om henne för några veckor sedan. Ett tragiskt livsöde om en tjej som fick utstå en hel del från omgivningen. Hon hann bli 27 år gammal innan hon avled inne på sitt hotellrum 1970.


Tracklist

Side A
1. Combination of the Two 5:47
2. I Need a Man to Love 4:54
3. Summertime 4:01
4. Piece of My Heart 4:15

Side B
1. Turtle Blues 4:22
2. Oh, Sweet Mary 4:16
3. Ball and Chain 9:02

Leonard Cohen - "Death of a Ladies' Man" (1977)

En del samarbeten är märkligare och mer förvånande än andra. Leonard Cohen och Phil Spector till exempel. Den eftertänksamma poeten, ofta minimalistiska musikern tillsammans med den galna Wall-of-sound-älska-pistoler producenten. A match made in heaven? Tveksamt.

Historierna går lite isär hur det kommer sig att dessa båda fann varandra, men gemensamt var att bådas karriärer hade gått lite i stå och behövde ny luft. Så de satte sig och skrev ett gäng låtar ihop, Cohen stod för orden, Spector för musiken. Och sen i studion, eller rättare sagt tre olika studios, med musiker som tydligen var bland de bästa inom branschen.

Inspelningen skall ha varit som legenderna säger att de gick till med Spector, pistoler överallt i studion, Spector ska ha riktat en mot Cohen vid ett tillfälle och spänt hanen osv. En allmänt galen stämning. Enligt Cohen var Spector tämligen normal när de var ensamma, men ju fler människor som kom in i studion, desto vansinnigare betedde sig Spector.

Phil Spector

Enligt Cohen försvann Spector en dag med allt det inspelade för att färdigställa den färdiga skivan. Cohen var inte alls beredd på detta, han har sagt att sången han spelat in bara var som stöd för musikerna, den slutliga sången hade han tänkt att göra senare. Men det spelade ingen roll, Spector hade bestämt sig och så blev det.

Personligen är jag inte så förtjust i skivan. Kanske är det för att jag har lyssnat mest på Cohens tidigare alster, ett enklare sound, och har svårt att få ihop Spectors Wall of Sound med Cohen. Och låtarna är inte så bra heller, inte i klass med mycket annat Cohen gjorde, både tidigare och senare. Och jag vet inte, en låt som Don't Go Home With Your Hard-On blir lite för annorlunda när det gäller min bild av Cohen (jo, jag vet att han hade skrivit en låt som innehöll giving me head on the unmade bed. Men det var ju en fin sång.). Även om det är den låten jag till min fasa ibland går och nynnar på, men refrängen sätter sig i skallen. Låten Fingerprints låter som om Cohen gått med i Frälsningsarmén och sjunger country med frälsarna. Lite kul i och för sig.

Ibland låter det lite Lee Hazlewood om det hela, vilket kan vara en komplimang, men tyvärr, jag faller inte för plattan. Troligen är en viktig rot till min misstänksamhet att jag har en ganska fast bild av hur Cohen skall låta. Om någon annan gjort skivan kanske jag hade varit lite mer positiv.

Jag skulle istället rekommendera Cohens sista verk, You Want It Darker. Han lämnade oss för en kort tid sedan, och min nya, och hans gamla, hemstad Montreal har sörjt. Han bodde i ett hus nära oss, och en kväll promenerade vi dit, tände ett ljus som bidrog till det hav av ljus, blommor och annat som folk ställt utanför hans port. Hela helgen efter hans begravning vallfärdade människor dit. En människas död förde kända och okända ihop, och skapade en tillfällig känsla av gemenskap.


Tracklist

Side A
1. True Love Leaves No Traces 4:26
2. Iodine 5:03
3. Paper Thin Hotel 5:42
4. Memories 5:59

Side B
1. I Left a Woman Waiting 3:28
2. Don't Go Home With Your Hard-On 5:36
3. Fingerprints 2:58
4. Death of a Ladies' Man 9:19

Grateful Dead - "Wake of the Flood" (1973)

Den här plattan fick jag leta länge efter innan jag slutligen hittade den i en av Montreals skivbörsar. Lite halvsliten, men betingade ändå ett relativt högt pris, och inte gick det att pruta. Tidiga pressar av Grateful Deads album tycks vara hårdvaluta. Det här var bandets sjätte studioalbum, nionde inräknat livealbumen, och det första de gav ut på sitt egna bolag. Sedan den senaste studioplattan American Beauty, utgiven tre år tidigare, hade keyboardisten/sångaren/munspelaren Ron "Pigpen" McKernan avlidit till följd av sitt alkoholmissbruk. Keith Godchaux sköter helt på egen hand keyboardspelandet på detta album (han hade dock varit bandets keyboardist några år, medan Pigpen fick spela bongotrummor, munspel och sjunga). Det gav musiken en större riktning mot jazz, snarare än blues då Pigpen fortfarande var med.

Alla Grateful Deadkännare hävdar att det var livekonserterna med bandet som var det magiska, och att studioalbumen inte når upp till dessa nivåer. Jag hade ju gärna sett Grateful Dead live, men nu har jag inte det, så jag har ju inte så mycket att jämföra med. Det jag har hört flera prata om är konserternas magiska, långa jamsessioner, något som är svårt att återskapa i studion. Personligen tycker jag långa bluesjams kan bli lite tråkiga och ofokuserade, så det kanske är lika bra att jag aldrig såg dom. Jag gillar verkligen många av deras studioplattor. Speciellt Wake of the Flood.

De två öppningslåtarna, Mississppi Half-Step Uptown Toodeloo och Let Me Sing Your Blues Away, är inget jag faller för. Hör inget unikt med dom, och egentligen vilket band som helt skulle kunna ha gjort dessa låtar. Men sedan vänder det, och det rejält. I min värld är Row Jimmy bland det finaste Grateful Dead skapade. En vacker, lugn och melankolisk sång, med en text man inte förstår något av. På Youtube har jag sett liveversioner av låten som är ännu bättre, speciellt Garcias två solopartier i låten som han spelar på olika sätt under olika tidsperioder. Bara den låten gör plattan värd att köpa. Den efterföljande lugna Stella Blue håller många som en av bandets finaste låtar, och visst är den fin, även om den hamnar i skuggan av Row Jimmy.

B-sidan är skön rakt igenom. Here Comes Sunshine glider mot det psykedeliska hållet i refrängen, medan Eyes of the World är lite fartigare, dansantare och energisk. Den episka avslutningen, Weather Report Suite är den enda som inte Garcia/Hunter skrev, istället skrev Weir den. Även den riktigt bra som tydligen utvecklades till en ännu mer episk låt under senare konserter. Den är uppdelad i tre sviter. Bandet hade spelat nästan alla låtar på konserter under i alla fall ett halvår innan inspelningen. Med andra ord hade musikerna haft tid på sig att utveckla och prova dom i olika versioner.

Jag har fortfarande en djupt rotad bild av Grateful Dead som ett urflummigt, überpsykedeliskt band. Ingen av de (studio)album jag har bjuder dock på sådan musik. Mina album sträcker sig från 60-tal till 80-tal, och det är mycket blues, country, rock och relativt lite psykedelia. Antingen är min mentala bild helt fel, eller så härstammar den från den eminenta boken Electric Cool Aid Acid Test, som bl.a. beskriver deras konserter på Mery Pranksters LSD-tillställningar, eller så är det en sida hos bandet som kom fram mer under konserterna. I vilket fall, Wake of the Flood är en riktigt skön platta, som jag tror många kan gilla. Inte psykedelia, mer laidback rock, jazz, blues och kanske lite soul.


Tracklist

Side A
1. Mississippi Half-Step Uptown Toodeloo 5:45
2. Let Me Sing Your Blues Away 3:17
3. Row Jimmy 7:14
4. Stella Blue 6:26

Side B
1. Here Comes Sunshine 4:40
2, Eyes of the World 5:19
3. Weather Report Suite 12:53

David Crosby - "If I Could Only Remember My Name" (1971)

De medverkande på denna platta är som ett allstar-lag när det gäller psykedelians fanbärare. Jerry Garcia, Grace Slick, Joni Mitchell, Neil Young, Graham Nash, Jorma Kaukonen, Paul Kantner m.fl. Risken med en sådan ansamling musiker, alla stjärnor, är att det blir tämligen ofokuserat, för många idéer ska samsas på en och samma skiva. Så dock inte fallet med Crosbys solodebut, överlag har musiken en tydlig riktning och Crosby tycks ha haft en fast hand över produktionen och hållit de andra musikerna i någorlunda tyglar.

Jag gillar den här skivan betydligt bättre Crosby, Stills, Nash & Youngs Déjà Vu, den senaste skiva Crosby medverkade på innan solodebuten. A-sidan är fylld med tillbakalutade låtar med fin stämsång och luftigt gitarrspel. Lite västkustrock över det hela. Och så får man nöjet att höra Garcia spela gitarr/steel guitar på låtarna. Den enda svaga låten, enligt mig, är den långa Cowboy Movie, det känns mer som en standard rockrökare man hört i hundra olika versioner, svårt att höra något unikt med den. I övrigt är det bara att luta sig tillbaka, slappna av och njuta av skönheten Crosby skapar med sina harmonier och medmusikanter.

B-sidan öppnar med What Are Their Names som låter som en Jefferson Airplanelåt, och mycket riktigt är både Slick och Kantner med på låten. Lite skränig jämfört med det mesta övrigt på skivan. De efterföljande låtarna bjuder på en större skönhet då Crosby är tillbaka i ett lugnare område, fint gitarrspel och vackra harmonier, även om jag kan tycka att Traction In the Rain kan bli lite tråkig. De två avslutande numren, Orleans och I'd Swear There Was Somebody Here, undervisar lyssnaren om mer avancerad stämsång med sin acappella. En skön platta, som med vissa undantag, bjuder på lite sköra, vackra sånger som borde passa de flesta. Tyvärr skulle det dröja ända till 1989 innan Crosby gav ut en skiva igen, på grund av ett avancerat missbruk. Med tanke på skönheten i hans debutplatta, gick världen troligen miste om något.


Tracklist

Side A
1. Music Is Love 3:16
2. Cowboy Movie 8:02
3. Tamalpais High (at about 3) 3:29
4. Laughing 5:20

Side B
1. What Are Their Names 4:09
2. Traction In the Rain 3:40
3. Song With No Words (Tree With No Leaves) 5:53
4. Orleans 1:56
5. I'd Swear There Was Somebody Here 1:19

Crosby, Stills, Nash & Young - "Déjà Vu" (1970)

Ibland blir det svårt när man inte riktigt faller för en platta som hyllas som ett mästerverk, som har höga placeringar på listor på temat "Världens bästa skivor någonsin", en skiva alla tycks älska. Man får känslan att det är en själv det är fel på, att ens musiksmak är alltför primitiv och/eller att man inte förstått musiken, och uttrycker man sig kritiskt får man hela (musik)världen emot sig. Inför Déjà Vu står jag inför detta dilemma.

Déjà Vu var Crosby, Stills & Nash andra skivsläpp och de hade utökat trion till en kvartett i och med inkorporerandet av Neil Young. De delar broderligt på musikskapandet, på respektive sida bidrar varje medlem med en låt, dessutom bjuder A-sidan på en Joni Mitchell cover i låten Woodstock och B-sidans avslutningsnummer är en Stills/Younglåt. "Broderligt" kan nog diskuteras eftersom bandmedlemmarna inte var speciellt goda vänner vid tiden för inspelningen och sällan tillbringade tid tillsammans i studion. Istället spelades de flesta låtar in individuellt av varje medlem.

A-sidan öppnar skönt med Stills bidrag Carry On. En frisk fläkt, skön stämsång och energigivande låt, hade det fortsatt på samma nivå hade jag varit en del av massan som hyllar plattan. Men den enda övrig låt jag gillar på A-sidan är Youngs Helpless, även om den låter väldigt lik Knocking On Heaven's Door. Resten är ganska trist. Lite country och en del standard rock 'n' roll, inget utöver det vanliga. Lite kul att Jerry Garcia lirar steel guitar på Teach Your Children, dock.

B-sidan är jämnare, där den enda låt jag verkligen inte gillar är Nash Our House, men med det inte sagt att jag är överförtjust i resten. Övriga låtar är OK, men inte mer. Titellåten är lite annorlunda på så sätt att den inte har samma vers, vers, refräng struktur. Lite mer lös i kanterna och svävande, på ett positivt sätt. 4 + 20 är fin, men absolut inte bättre än det Stills gjorde på sin efterföljande soloplatta. Likaså är Youngs Countrygirl helt OK, men även här har han gjort mycket bättre låtar på egna album. Skivan avslutas med den något bombastiska Everybody I Love You, återigen, inte dum, men inget som platsar på musikens absoluta toppskick.

Sammanfattningsvis är Déjà Vu en ganska genomsnittlig platta, enligt mig. Personligen skulle jag inte ta med den på min "världens bästa skivor någonsin"-lista, eller en öde ö för den delen. Jag misstänker att om fyra helt okända killar gjort denna skiva, hade den inte hyllats på samma sätt. Men med dessa fyra giganter inom musikvärlden vid spakarna, så blir skivan per automatik höjd till skyarna, oberoende av resultatet (inom vissa gränser, förstås). Eller så är det mig det är fel på.


Tracklist

Side A
1. Carry On 4:26
2. Teach Your Children 2:53
3. Almost Cut My Hair 4:31
4. Helpless 3:33
5. Woodstock 3:54

Side B
1. Déjà Vu 4:12
2. Out House 2:59
3. 4 + 20 2:04
4. Country Girl 5:11
5. Everybody I Love You 2:21

Stephen Stills (1970)

Den yngre generationen känner kanske inte till Stephen Stills, men han måste väl betraktas som en av den moderna musikhistoriens viktigare figurer. De flesta känner till hans namn från åren i Buffalo Springfield och Crosby, Stills & Nash (& Young), men han har gett ut mycket som soloartist.

Detta självbetitlade album är hans debut som soloartist. Med på plattan har han sina polare Nash och Crosby, men även andra tunga namn bidrar. Vad sägs om Hendrix, Clapton och Ringo Starr? Större auktoriteter finns ju knappt. Faktum är att detta är det enda album där både Clapton och Hendrix medverkar, och hela albumet är tillägnat Hendrix eftersom han dog en tid innan skivan släpptes. Stills som är en multiinstrumentalist, lirar ett gäng olika instrument på skivan.

A-sidan är grym. Den öppnar med hiten Love the One Your're With, som det är svårt att sitta still till. Sedan radas ett pärlband upp av sköna låtar. Church (Part of Someone) bjuder på en mäktig svepande gospelrefräng som får mig att vilja gå till kyrkan, på Old Times Good Times sköter Hendrix gitarrsolandet vilket förstås inte blir annat än bra, och på avslutningsnumret Go Back Home är det istället Clapton som lirar så strängarna glöder. En fantastisk fösta sida som bjuder på allt från lugna, fina stunder till rasande hård rock n' roll.

Men när man vänder på skivan är det inte lika kul längre. Jag vet inte vad som händer, men det är inte alls lika bra. Inte ens den riviga mindre hiten Sit Yourself Down gillar jag. Och To A Flame känns bara smörig. Den långa akustiska bluesen Black Queen är väl helt OK, men inte heller det något jag riktigt kan ryckas med av. Visst, något halvskönt nummer finns, men på det stora hela är B-sidan av betydligt lägre kvalitet, så jag ska nog hålla mig till första sidan. Men eftersom den sidan är så utomordentligt bra, är skivan värd ett inköp.


Tracklist

Side A
1. Love the One You're With 3:04
2. Do for the Others 2:52
3. Church (Part of Someone) 4:05
4. Old Times Good Times 3:39
5. Go Back Home 5:54

Side B
1. Sit Yourself Down 3:05
2. To A Flame 3:08
3. Black Queen 5:26
4. Cherokee 3:23
5. We Are Not Helpless 4:20

Sex Pistols - "The Great Rock 'n' Roll Swindle" (1979)

Ännu en resa tillbaka till barndomen. Min äldre bror var punkare under några år i början på 80-talet, så en del punkplattor letade sig till föräldrahemmet, Jag var troligen runt åtta år gammal när jag började höra denna skiva spelas hemma, vilket gör den till en av de första musikaliska upplevelserna utanför barnskivorna som satte några spår (KISS var väl först). Jag har inte lyssnat på plattan på över 30 år, så det är fascinerande att notera hur mer eller mindre varenda riff och textrad sitter kvar i huvudet när jag nu hör låtarna.

Man kan diskutera hur mycket en Sex Pistolsplatta det är. Skivan är ett soundtrack till filmen med samma namn, där managern Malcolm McLaren står i fokus (har jag läst, jag har inte sett filmen). Johnny Lydon (Johnny Rotten) hade lämnat bandet när plattan skapades, så låtarna där han medverkar är demoinspelningar från 1976, där man tagit hans sång och sedan spelat in instrumenten på nytt. Med andra ord är det många låtar Lydon inte alls är med på. Faktum är att det är endast åtta låtar av 24 där Cook, Jones, Lydon och Vicious medverkar gemensamt.

Det är en ganska spretig skiva. Bandet dammar av många covers i punktappning, några originallåtar, vi får hör Black Arabs göra ett discomedley på ett gäng Pistolslåtar, Anarchy in the UK bjuds på i en fransk gatumusikerversion, Malcolm McLaren sjunger/pratar på några låtar, tågrånaren Ronnie Biggs sjunger på några osv. Ett smörgåsbord av musikaliska kreationer. Är det bra? Tja, helt oävet är det väl inte.

När jag var barn var den traditionella låten Friggin' in the Riggin i punktappning min favorit. När jag som vuxen läser texten inser jag att den kanske inte är helt barnlämplig. Men mina engelskakunskaper var ju begränsade på den tiden. Idag är det nog så att jag främst uppskattar låtarna som inte Pistols framför, Black Arabs discomedley är ganska kul, likväl som Anarchy in the UK i fransk tappning. Och fortfarande gillar jag Friggin' in the Riggin, om man bortser från den grova, pubertala texten. Men det är ju en ganska svängig låt.

Överlag gillar jag plattan, även om det inte är något jag lyssnar på idag. En viss barndomsnostalgi påverkar säkert upplevelsen, men även de riktiga punklåtarna på plattan är ganska lättillgängliga. Det finns betydligt extremare och aggressivare varianter av punk jag har svårare att uppskatta. Låtar som titellåten, (I'm Not Your) Steppin' Stone eller klassikern Anarchy in the UK är ganska trallvänliga. Inte minst Cooks och Jones låtar Lonely Boy och Silly Thing är bra, även om de egentligen kanske inte borde gå under epitetet "punk", enligt mig. En kul platta att ha i samlingen.


Tracklist

Side A
1. God Save the Queen Symphony
2. Johnny B. Goode
3, Road Runner
4. Black Arabs
5. Anarchy in the UK

Side B
1. Substitute
2. Don't Give Me No Lip Child
3. (I'm Not Your) Steppin' Stone
4. L'anarchie Pour le UK
5. Belsen Was A Gas
6. Belsen Vos A Gassa

Side C
1. Silly Think
2. My Way
3. I Wanna Be Me
4. Something Else
5. Rock Around The Clock
6. Lonely Boy
7. No One Is Innocent

Side D
1. C'mon Everybody
2. EMI (Orch.)
3. The Great Rock 'N' Roll Swindle
4. Friggin' In the Riggin'
5. You Need Hands
6. Who Killed Bambi

3:00

The Second Coming (1970)

Det börjar ju så lovande. Småflummigt omslag, bilder på inte mindre än nio medlemmar där samtliga snubbar ser precis så hippieaktiga ut som sköna musiker gjorde 1970 (eventuellt med undantag av killen i karatedräkt, även om pannbandet ger honom en ganska skön stil). Läser man sedan vidare vilka instrument som spelas är det fortfarande intressant - hammondorgel, en uppsjö olika blåsinstrument och så förstås trummor, bas och gitarr. Det här skulle kunna vara något.

Men när skivan börjar snurra infinner sig en besvikelse, plattan är inte det jag hoppades. Istället för sköna, flummiga och psykedeliska skapelser får jag höra musik som ofta närmar sig easy listening-hållet och som ibland är ganska smörig. Sista låten, Jermiah Crane, låter som tagen ur en musikal. Den är nog tänkt att vara någon sorts episk berättelse, men den funkar inte för mig. Här och där hittar jag vissa sköna saker, öppningslåten Requim For A Rainy Day är väl helt OK, Nobody Cares är faktiskt riktigt skön. I andra låtar hör jag vissa partier som jag uppskattar, innan musiken dock letar sig tillbaka till en tristare stig.

Det döljer sig med andra ord korn av vad som skulle kunna vara. Flera låtar öppnar med ett riktigt skönt bas/trumgroove, och man tänker att det här blir bra, men så tappar bandet det där, det är som dom inte riktigt vågar.

Jag vet ingenting om bandet. De gjorde bara denna självbetitlade platta, och eftersom det finns senare band med samma namn, ett gäng plattor med samma namn (med andra artister) samt att många väntar på Jesus återkomst krävs lite arbete för att sortera träffarna i Google. Och så intresserad är jag inte av bandet så jag tänker lägga ned den tiden.

Det är ingen jättedålig platta, men inget jag kommer lyssna mycket på i framtiden. Jag tror musikerna är ganska kompetenta, men låtarna är inte tillräckligt intressanta utifrån mitt tyckande.Det är mycket blås på skivan, väldigt mycket, så är det något man uppskattar kanske man gillar plattan bättre än mig.


Tracklist

Side A
1. Requim For A Rainy Day 4:03
2. Take Me Home 4:19
3. Nobody Cares 5:33
4. Landlubber 5:52

Side B
1. Roundhouse 3:34
2. It's Over 4:47
3. Jeremiah Crane 10:53

James - "Stutter" (1986)

Jag gillar verkligen James, ända sedan jag köpte min första kassett med dom under en resa i Sydostasien 1994-95. Det var plattan Seven, omslaget såg så mysko ut så jag inte kunde motstå den. Sedan byttes kassetten ut mot en CD i Singapore, där min Freestyle pensionerades och en bärbar CD-spelare införskaffades. Jag är säker på att mina barn inte vet vad jag snackar om när sådana antika maskiner nämns.

Efter Seven har jag under åren införskaffat inte alla, men de flesta, av James album. Jag hade dock inga högre förväntningar på Stutter. Första plattan, tänkte jag. Oerfarna, ingen Brian Eno vid produktionsspakarna (som bandet gärna hade velat haft), och inte minst, 1986. Just det, 1986. Producerades det bra musik under denna tid? Personligen är jag ju instinktivt oerhört misstänksam mot 80-talsproduktioner, där de bra plattorna är undantaget, taskig, syntig och billig trummaksinsproduktion regeln.

Men tänk så fel jag hade. Stutter är en förbannat bra skiva.

Bandet långt senare än 1986

Det är en ganska galen platta, spretig, ostrukturerad, ljudlig och fylld av ungdomlig energi. Och av någon typisk 80-talsproduktion märks intet, produktionen är föredömligt tidlös. Plattan tar lyssnaren in på klassisk Jamesmark, där sångaren Tim Booths karaktäristiska röst tävlar mot bandets frenetiska spelande. Och refrängerna är precis så svepande som James refränger kan vara. Det är en platta man blir ganska uppspelt av att höra. Och det som blivit något av ett kännemärke när det gäller James skivor, så avslutas allt med en lugnare låt. Ett koncept som hållit i sig i 30 år.

Skivan hittade jag faktiskt här i Montreal, i en skivbörs. Ägaren verkade bli lika förvånad som mig, när han såg vad jag kom med. Det är inte helt vanligt att hitta James skivor här borta i skivbackarna.

En riktigt skön platta som kan rekommenderas. Det är faktiskt så att jag vill utnämna Stutter till min favoritplatta med James, i alla fall för tillfället. Det trodde jag inte när jag köpte den. Allmusic har skrivit en ovanligt kul recension av skivan, som jag tänkte citera avslutningsvis:

This is shoddy, shameless chaos. Nothing more than a terribly produced mess of tragic rock-star baiting and deliberate discordance. An amazing debut.

Tracklist

Side A

1. Skullduggery 2:40

2. Scarecrow 2:57

3. So Many Ways 3:42

4. Just Hip 1:45

5. Johnny Yen 3:38

6. Summer Song 4:15

Side B

1. Really Hard 4:10

2. Billys Shirts 3:25

3. Why So Close 3:50

4. Withdrawn 3:40

5. Black Hole 5:28

Lee Hazlewood - "This is Lee Hazlewood" (1967)

Ännu ett album av en av mina favoritartister. Den här gången utan Nancy Sinatra, istället sjunger Miss Suzi Jane Hokom på en del av låtarna, men mest är det Lee själv. Jag har aldrig blivit riktigt klok på Lees skivsläpp. Som vanligt har jag redan samtliga låtar på andra skivor av honom, det är väl i och för sig i sin ordning eftersom den här skivan är en kompilation, antar jag. Det som är lite kul med This is Lee Hazlewood är att vi får höra These Boots Are Made For Walkin' med Lee vid micken, och på Sand sjunger Miss Suzi Jane Hookom de partier som man är van att höra Nancy sjunga. Lite annorlunda versioner än de klassiska, alltså.

Gällande Lees skivsläpp så har den här vållat mig lite mer huvudbry än vanligt. Tittar man på hans officiella diskografi finns den inte med. Däremot existerar den utseendemässigt snarlika Lee Hazlewoodism - It's Cause And Cure, släppt samma år och med drygt hälften av låtarna identiska.

Baksidorna på båda skivorna tycks vara gemensam innehållsmässigt (dock inte layoutmässigt), med en humoristisk text om the cause and cure. Men på This is Lee Hazlewood, i alla fall den tryckning jag har, har ett skrivfel smugit sig in. Istället för "The cure: Buy the damn album" står det "The cause: Buy the damn album". Sådant är ju alltid lite kul (syns längst ned på den högra bilden)

MGM har släppt båda skivorna, men av vad jag förstått från informationen från internet är This is Lee Hazlewood endast släppt i Norge och Tyskland. Kan dock inte svära på att jag har helt rätt i detta. På någon sida påstod någon att det var en unik svensk utgåva, och begärde ungefär en tusenlapp för den. Så vem vet.

Nåväl, musiken är riktigt bra. Ett bra urval av Lees tidigare låtar, där både svarta och tragiska nummer blandas med Lees sköna, släpiga, mörka humor. Tragiska berättelser förs fram så att man inte kan låta bli att le. Avslutningsnumret My Baby Cried All Night Long är ett bra exempel på det. Plattan rekommenderas.


Tracklist

Side A
1. The Girls In Paris 2:31
2. Jose 4:32
3. Suzi Jane Is Back In Town 2:26
4. After Six 2:25
5. Dark In My Heart 2:03
6. The Nights 3:16
7. Home (I'm Home) 2:22

Side B
1. For One Moment 2:36
2. Sand 3:35
3. I Move Around 3:04
4, These Boots Are Made For Walkin' 3:09
5. So Long Babe 2:50
6. Bugles In The Afternoon 3:10
7. My Baby Cried All Night Long 3:13

Dr. John - "Gris-Gris" (1968)

Dr John, aka the Night Tripper. Eller Mac Rebennack som han egentligen heter. Gris-Gris var hans debutalbum, en kokande kittel av psykedelisk voodoblues, musik som väcker de slumrande träskandarna till liv och lockar de levande döda ur sina gömmor.

Dr John höll till i New Orleans och var en anlitad studiomusiker och producent. Trubbel med droger och polisen (han hade varit knarkförsäljare, haft ett bordell samt tillbringat några år i fängelse) fick honom att fly fältet till Los Angeles. Där anslöt han till ett gäng andra musiker i exil från New Orleans, och lyckades hanka sig fram på tillfälliga gig.

Inför inspelningen av Gris-Gris var det tänkt att en annan New Orleanssångare skulle träda in i rollen som Dr John, men i slutändan var det Mac Rebennack som själv fick lov att axla ansvaret, och faktum är att han blev kvar i karaktären ända till dags datum. Inspiration till karaktären var Dr John Montaine, en afrikansk häxdoktor Mac kände en spirituell närhet till. Och vi kanske ska tacka Sonny & Cher för Gris-Gris, då det var överbliven studiotid från dom som Dr John kunde använda för sin inspelning.

Musiken då? Gris-Gris är ingen skiva man spelar en vacker sommardag, när solen skiner, fåglarna kvittrar och glada barn leker ute i frihet. Men när mörkret infunnit sig, luftfuktigheten närmar sig 90%, åskan mullrar någonstans i närheten och allt, inklusive en själv, känns allmänt svettigt, då passar Gris-Gris bra. Det är psykedelisk blues med en voodokryddning som i alla fall jag uppskattar. Dr Johns rassliga röst komplimenteras av kvinnliga körer som bidrar till mystiken. Jag befinner mig plötsligt i djupaste södern, där ingen hör dig skrika.

När plattan släpptes togs den emot ganska svalt. Men allt som åren har passerat har plattan stigit i aktning och hyllas nu av många som ett mästerverk. Besvärjelserna har fungerat. På mig också, för jag gillar skivan. Ännu ett av mina naiva projekt att hitta en begagnad skiva av tidigare årgång. Omöjligt. Det fick bli en reissue från Amazon. Men den låter ju minst lika bra. Skivan spelas på egen risk. Vem vet vad som kommer att knacka på dörren.


Tracklist

Side A
1. Gris-Gris Gumbo Ya Ya 5:36
2. Danse Kalinda Ba Doom 3:39
3. Mama Roux 2:59
4. Dans Fambeaux 4:56

Side B
1. Croker Courtbullion 6:00
2. Jump Sturdy 2:20
3. I Walk on Guilded Splinters 7:37

Ray LaMontagne - "Ouroboros" (2016)

Herr LaMontagne är en ny bekantskap i mitt liv. Jag upptäckte honom en vårdag när jag lyssnade på den enda internetradiostation jag ibland använder mig av, Radio Paradise. Jag behövde liva upp mig lite på jobbet.

Ouroboros är en riktigt skön platta, flummig utan att bli för mycket. Det är som en blandning av Spiritualized, Pink Floyd och Beck. En av dessa plattor man ibland stöter på som inte har några svaga spår. Producerad av ingen mindre än Jim James från My Morning Jacket, som också medverkar med lite sång och instrumentspelande. Sammanlagt åtta låtar, men som på själva skivan beskrivs som Part One och Part Two. Och det är precis så det är också, två sammanhängande sidor som skapar en helhetsupplevelse. Jag har också den föregående skivan Supernova, också det en skön platta, men jag tycker Ouroboros är strået vassare.

Så det är väl inte så mycket mer att säga, skaffa plattan, andas in och njut. Modern psykedelia när den är som bäst. LaMontagne avslutar hela skivan med sångraderna 'You never gonna hear this song on the radio'. Jag hoppas ju han har fel.

Tracklist

Part One
1. Homecoming 8:28
2, Hey, No Pressure 6:34
3. The Changing Man 4:13
4. While It Still Beats 4:10

Part Two
1. In My Own Way 6:36
2. Another Day 3:05
3. A Murmuration of Starlings 2:33
4. Wouldn't It Make a Lovely Photograph 3:58

David Bowie - "Heroes" (1977)

En sommar har passerat, och en längre vistelse i mitt gamla hemland Sverige pausade bloggandet ett tag, men nu är den kanadensiska vardagen tillbaka, och därmed bloggen.

Den röda tråden de senaste inläggen har varit nyligen bortgångna musiker, och Bowie var kanske den största legenden av dom alla. Hans bortgång spred chockvågor över hela världen. Precis som Lemmy och Prince, gick Bowie alltid sina egna vägar utan allt för mycket bekymmer över vad andra skulle tycka (tror jag i alla fall). Sådant måste man respektera.

Heroes bjuder på en ganska stökig A-sida och en betydligt lugnare B-sida, mer mot ambienthållet. Jag fascineras över att Bowie blev så oerhört stor som han blev, för hans musik är inte alltid enkel att ta till sig. Det lite svårtillgängliga gäller inte minst Heroes, som är den andra delen i Bowies Berlintrilogi. Med på plattan är både Brian Eno och Robert Fripp, och det är klart, med ett sådant sällskap kan det musikaliska resultatet bli en utmaning.

Jag är inte helt förtjust i A-sidan, den är lite för stökig och skramlig för min smak. Den självklara höjdpunkten är förstås titellåten, kanske höjdpunkten i hela Bowies karriär. Det är en sådan låt som i sig själv gör en platta värd att köpa, och fast jag har hört den så många gånger känns den inte sönderspelad. De övriga låtarna är dock inte riktigt min grej. Generellt gällande Bowie har hans sångröst alltid skapat en sorts obehaglig neurotisk känsla inom mig, vilket gör att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera lyssnandet.

När man vänder på plattan, blir det intressantare. Den är mer experimentell där Bowie, med hjälp av bl.a. Eno, skapar olika instrumentala ljudlandskap. Kanske inte musik för radion eller förfesten, icke desto mindre bra. Skivan avslutas med en mer "normal" låt med sång, kanske för att föra lyssnaren tillbaka till verkligheten igen.

Trots att Bowie var/är populär på bred front, och trots att Heroes är en platta som sålt stora kvantiteter, anser jag den vara en utmaning. Den är inte helt självklar, och kräver en hel del genomlyssningar för att kunna bli fullständigt förstådd. Jag vet inte om jag riktigt förstått den än.


Tracklist

Side A
1. Beauty and the Beast 3:32
2. Joe the Lion 3:05
3. Heroes 6:07
4. Sons of the Silten Age 3:15
5. Blackout 3:50

Side B
1. V-2 Schneider 3:10
2. Sense of Doubt 3:57
3. Moss Garden 5:03
4. Neuköln 4:34
5. The Secret Life of Arabia 3:46