Peter Hammill - "Sitting Targets" (1981)

2009 tror jag det var, så såg jag Van Der Graaf Generator spela i Quebec. En bra konsert, troligen den konsert jag besökt som varit mest kryddad med marijuanaångor från publikens puffande. Det var en dimma. Då var gruppen en tämligen ny bekantskap för mig, och jag var glad över möjligheten att se dom live. Enligt Wikipedia har gruppen existerat 1967-1972, 1975-1978 samt 2005-. Sångaren Peter Hammill har under årens lopp gjort ett stort antal soloplattor, Sitting Targets var hans tionde.

Det är en bra skiva, även om soundet är lite oslipat och primitivt. Hammill sjunger på ett ganska dramatiskt sätt, vilket präglar låtarna, alla har en touch av mörker. Till och med en låt som My Experience, som i en annan inramning skulle vara kunna vara en dansant pophit på tio-i-topp, får en underliggande dramatisk strömning. Ibland låter det lite Peter Gabriel, och förstås ganska mycket som Van Der Graaf Generator, det går väl inte att undvika. Musiken beskrivs på de flesta ställen som Art Rock, och det är en passande etikett.

Sitting Targets är den enda platta jag har med Hammill, så jag kan inte jämföra med hans övriga alster. Men den innehåller mycket kvalitet, de allra flesta låtar har något som gör dom intressanta och bra, och det som man brukar beskriva som utfyllnad lyser generellt med sin frånvaro, även om ett par låtar skulle råka ut för 'Skip' om det hade varit en CD. Det är ganska uptempo plattan rakt igenom, men den vackra balladen Ophelia och B-sidans Stranger Still balanserar med lugnare atmosfärer. Tack vare sin dramatiska och mörka framtoning kräver skivan viss uppmärksamhet, det är inget jag vanligtvis skulle sätta på som trevlig bakgrundsmusik. Den skulle kanske må bra av en ny mixning, eller återinspelning, eftersom jag inte är riktigt vän med soundet. Icke desto mindre en skön platta som kan rekommenderas som julklapp till någon i närheten.


Tracklist

Side A
1. Breakthrough – 3:55
2. My Experience – 3:14
3. Ophelia – 3:09
4. Empress's Clothes – 4:02
5. Glue – 3:40
6. Hesitation – 4:05

Side B
1. Sitting Targets – 5:21
2. Stranger Still – 4:55
3. Sign – 3:45
4. What I Did – 3:37
5. Central Hotel – 4:41

Brian Eno - "Ambient 4: On Land" (1982)

En dystopisk framtid där en ensam vandrare går genom en övergiven stad, höljd i nattens mörker, med dimmorna som enda sällskap. Men det är som om något dunkelt och hotfullt väntar runt hörnet, osynligt för ögat, eller runt nästa hörn, eller nästa. Var har alla människor tagit vägen? Ja, det är ungefär sådana bilder som Enos fjärde och sista verka i hans ambientsvit framkallar hos mig. Det är mörk ambient, inte dyster, snarare subtilt hotfullt, men samtidigt vackert. Hans åttonde soloskiva.

Det är inte låtar i den traditionella meningen, snarare ljudskulpturer som det ofta är när det gäller Eno och liknande musiker. Det är mycket synthar, men också ljud från naturen såsom grodor. Trots att året var 1982 och elektroniken mindre utvecklad än idag, känns soundet fräscht och tämligen tidlöst. Någon kanske tänker att det låter som om jag beskriver någon form av new age-musik, men så är inte fallet. Det är betydligt mörkare och ärligt talat mycket bättre och intressantare än den new age-musik jag i alla fall har haft oturen att höra.

Många låtar har namn efter någon geografisk plats i Storbritannien, platser som jag inte känner till. På den fjärde låten, Shadow, gästspelar Jon Hassell på sin trumpet, på typiskt Hassellvis körd genom diverse märkliga effekter. På öppningsspåret Lizard Point hör vi Bill Laswell på bas, och på den femte spåret, Lantern Marsh, medverkar Daniel Lanois på live equalisation, vad det nu är för något. En del namnkunnigt folk alltså, förutom huvudpersonen själv.

Jag gillar plattan. Jämfört med mycket av Enos andra ambientplattor, både ur nämnda svit och andra skivor, så är den här skivan mörkare. Inget drömskt pianoklinkande inbäddat i djupa lager av synthar. Nej, jordens undergång, få överlevande och mörka andar har väckts från sin slummer i underjorden. Faktum är att sida B känns något ljusare stundvis, som om mänskligheten äntligen har raderats ut och naturens harmoni än en gång råder. En soluppgång där både sorg och hopp blandas.


Tracklist

Side A
1. Lizard Point 4:34
2. The Lost Day 9:13
3. Tal Coat 5:30
4. Shadow 3:00

Side B
1. Lantern Marsh 5:33
2. Unfamiliar Wind (Leeks Hills) 5:23
3. A Clearing 4:09
4. Dunwich Beach, Autumn, 1960 7:13

Jan Garbarek Group - "Photo With Blue Sky, White Cloud, Wires, Windows And A Red Roof" (1979)

Det är ju lattjo att skivans titel perfekt avspeglar omslaget, och att låttitlarna är delar från fotot. Det imponerade i alla fall på mig. Annars är jag ingen stor jazzdiggare, så den här plattan är egentligen inte rätt för mig. Jag har en CD med norrmannen Garbarek där han spelar sin saxofon till himmelska toner av The Hilliard Ensemble, det var den som fick mig att bli lite nyfiken på hur han låter mer på egen hand. Plattan hittades i en lokal skivbörs här i Montreal för en tid sedan.

Grundproblemet är att jag som sagt inte är någon jazzdiggare. Jag har aldrig förstått mig på jazz, trots några halvtafatta försök. Ofta upplever jag jazzen som för strukturlös och att man aldrig riktigt förstår var musiken är på väg någonstans. Eller att den är alldeles för stökig. Jazz är helt enkelt inte min grej.

Ett annat problem är att jag ofta upplever saxofonen i vissa musikaliska kontext, och speciellt sopransaxofon som Garbarek ofta spelar på, som på gränsen till smörig. Kanske har jag hört för många Lionel Richielåtar från 80-talet med sopransax. Det präglar upplevelsen på ett negativt sätt när det gäller dagens platta, ibland blir det smörjazz i mina öron. Soundet på skivan är luftigt och klart, det är ingen rökig jazzklubb vi befinner oss på eller ett stökigt bebopdansgolv. Vi är inte heller på besök i jazzens avantgardevärld. Nej, det är inte så svår jazz Garbarek bjuder på, och musikerna är förstås duktiga, som jazzmusiker brukar vara. När man vänder på plattan känns det som om musiken blir något svårare, som om första sidan var uppvärmning. Men fortfarande är det relativt lättillgänglig jazz.

Jag har inte så mycket emot att plattan snurrar på skivtallriken, jag tycker inte illa om den. Men jag kan inte sitta och uppmärksamt lyssna på den, då blir jag uttråkad. Som trevlig bakgrundsmusik är den perfekt, så får man känna sig lite jazzigt intellektuell för en gångs skull. Jag säger som proffstyckarna på allmusic,com: Nothing too exciting occurs, but this is high-quality background music.


Tracklist

Side A
1 Blue Sky 6:44
2 White Cloud 9:03
3 Windows 6:44

Side B
1 Red Roof 7:48
2 Wires 5:18
3 The Picture 8:05

Evabritt Strandberg, Fillie Lykow & Jan-Olof Strandberg - "En Sång, Ett Vapen" (1965)

Evabritt Strandberg är troligen mer känd som skådespelerska, men hon har även uppträtt en hel del som vissångerska och 1995 erhöll hon Cornelis Vreeswijk-stipendiet. En Sång, Ett Vapen var hennes skivdebut. Vilka hennes medmusiker är har jag ingen aning om. Jag är ganska säker på att det här var ännu ett album jag räddade ur mina föräldrars samling när de var på väg att göra sig av med den.

Skivomslaget ger inte så mycket information, förutom låttitlar och att den kostade 9.75 kr. På vissa bilder jag sett på nätet har det varit med ett textblad, så där ges säkert mer information om plattan och dess innehåll. Det är ovanligt lite fakta att ta del av online när det gäller den här skivan, så mina kunskaper är ytterst begränsade. Året var ju i alla fall 1965 och Franco hade makten i Spanien, vilket hela skivan är en stor protest mot. Varje låt handlar om Spanien och den politiska situationen där, och mellan varje låt så läser antingen Evabritt (antar jag) eller en av de manlige musikerna en text på ämnet. Det kan vara någon form av berättelse, ibland i det närmaste poesi/prosa. På sätt och vis är det ju lite kul, eftersom det ett relativt ovanligt upplägg på en skiva, idag i alla fall.

Här hade priset gått upp, minsann!

Musiken är ganska sparsmakad, det är visor ackompanjerad av en gitarr, ibland finns en trumpet med, ibland något slags slagverk och någonstans hörs en flöjt. Tempot är lugnt, som det oftast är i visor. Men det är ingen skiva i min smak utifrån en musikalisk synvinkel. Ganska tråkiga låtar och primitivt sound. Det var länge sedan Franco försvann från jorden, så just den specifika kampen är inaktuell, men som ett tidsdokument kan skivan vara lite intressant. Att fascismen lever vidare idag, kanske inte exakt i den form Franco stod för, är förstås en annan fråga och eventuellt skulle det behövas nya protestskivor idag på ämnet. Med ett skönare sound och bättre låtar, hoppas jag.

Eftersom jag primärt lyssnar på musik för en musikalisk upplevelse är det ingen skiva jag kommer spela i framtiden, och kan inte heller med gott samvete rekommendera den. Visst, budskapet och kampen är ädel, men jag blir ganska uttråkad av musiken och de lästa texterna. Att ett helt gäng låtar dessutom upprepas gör inte saken bättre.


Tracklist

Side A
1 Natten Är Svart
2 Den Svarta Tuppen
3 Blommorna I Madrid
4 Frihet
5 Jag
6 Mordet I Katedralen
7 Ur Akrobat I Luften
8 Vaggvisa
9 Ur Om Jag Skall Vara Uppriktig

Side B
1 Sången Om Julian Grimau
2 Bokslut
3 Natten Är Svart
4 Den Svarta Tuppen
5 Blommorna I Madrid
6 Mordet I Katedralen
7 Vaggvisa
8 Sången Om Julian Grimau

Dr John, The Night Tripper - "The Sun, Moon & Herbs" (1971)

Det här var häxdoktorns fjärde album, och trots att det dryper av voodookryddad träskblues från den amerikanska södern spelades plattan in i London. Jag misstänker att denna geografiska plats är att tacka för Eric Claptons och Mick Jaggers medverkan på skivan. Enligt texten på omslaget hörs Clapton på slide guitar, medan Jagger körar.

Den här skivan är fylld av voodoomystik, mycket av det teoretiska går mig dock förbi eftersom jag är relativt oinsatt i ämnet. Dr John, eller Malcolm John Rebennack som han egentligen hette, använde mycket voodooinfluerat innehåll på sina första plattor och under hans framträdanden, hur mycket som var en image kan jag inte uttala mig om, men han tycktes ha ett verkligt intresse och engagemang inom området.

The Sun, Moon & Herbs är en skön platta. Jag är ingen blueskille i vanliga fall, men Dr Johns suggestiva variant tilltalar mig, med dess kryddor av mystik och psykedelia. Låtarna pendlar mellan Dr Johns raspiga röst och kvinnliga körer som svarar honom. De kompletterar varandra, doktorns röst försätter lyssnaren ett hypnotiskt tillstånd, och de kvinnliga körerna vevar därefter in linan och man är förlorad. Med doktorn som guide tas lyssnaren sedan på en resa till den amerikanska söderns mörkaste och hemligaste platser. Med på resan är hans sköna blåssektion, som också sätter sin prägel på många låtar.

Låtarna är relativt långa, i de flesta fall är det OK, eftersom det är en relativt hypnotisk och suggestiv stämning som alstras så kan det vara positivt att låta den fortgå ett tag. Men ett par låtar är lite tristare, så där hade jag gärna sett att de var något kortare. Dr John hade tänkt att det här skulle bli en trippelplatta och var aldrig riktigt nöjd med enkelformatet. Personligen tror jag dock det är positivt, på ett trippel (eller dubbel) album så finns risken att det blir för mycket utfyllnad. Det slipper man här. Efter den här skivan lämnade doktorn voodoomystiken och började istället rikta in sig mot mer traditionell New Orleans R&B.

Så jag rekommenderar att låta Dr John kasta sina besvärjelser över dig via stereon, mobiltelefonen eller vad du nu använder för att lyssna på musik. Men det är nog en platta som inte passar alla, det är inte lättsmält Max Martinpop. Bäst är den att lyssna på en varm, fuktig natt, när svetten dryper, andar far runt på gatorna och galenskapen lurar runt hörnet.


Tracklist

Side A
1. Black John the Conqueror 6:20
2. Where Ya at Mule 4:56
3. Craney Crow 6:40

Side B
1. Familiar Reality (Opening) 5:25
2. Pots on Fiyo (Filé Gumbo) / Who I Got to Fall On (If the Pot Get Heavy) 5:48
3. Zu Zu Mamou 7:57
4. Familiar Reality (Reprise) 1:53

Camel - "Nude" (1981)

Den brittiska gruppen Camel har alltid tillhört en av mina favoritgrupper från den progressiva genren. Deras musik är relativt lättillgänglig och inte alltför komplex och komplicerad jämfört med en del andra band inom (den internationella) proggenren. Ändå fortfarande något av en utmaning för lyssnaren, på precis lagom nivå. Men när jag första gången lade Nude på skivspelaren blev jag förskräckt, skivan öppnar med en låt som lät som en riktigt smörig 80-tals poplåt. Och nästa lät ungefär likadan. Då stoppade jag bryskt skivspelaren, stoppade in skivan i hyllan och där fick den stå ospelad i många år. Så besviken var jag. Hade 80-talet till och med lyckats fördärva Camel?

När jag långt senare läste lite recensioner på nätet kring plattan förvånades jag över att den fick så höga betyg, ofta 4:or eller 5:or (på femgradiga skalor). Jag beslöt att ge den en ny chans. Nude är ett konceptalbum som handlar om den japanske soldat som blev kvar på en ö i många år och trodde att andra världskriget fortfarande pågick. Soldaten hette Hiro Onoda, och "Nude" härstammar från hans efternamn. Det här var bandets åttonde platta och den sista där trummisen Andy Ward medverkade, han lämnade sedermera gruppen på grund av en allvarlig handskada. Det är otydligt för mig vilka som var medlemmar i bandet, och vilka medverkade som studiomusiker, men på saxofon hörs Mel Collins, en gigant inom progmusiken.

När jag gav plattan en andra chans insåg jag att den ändå innehöll vissa kvaliteter. De flesta låtar är instrumentala, vilket är tur, de fåtal med sång är inte alls bra. OK, Drafted är faktiskt fin, men det är mer en ordinär popballad än prog, övriga låtar med sång är den skräckfyllda smöriga 80-talspop som nämndes inledningsvis. Lionel Richieklass. De instrumentala låtarna är dock lite mer som man är van att höra Camel, gitarrer som lirar i harmonier, mycket tvärflöjt och en hel del saxofon. En del udda taktarter. Men det är långt från den klass som bandet hade på de tidigare plattorna från 70-talet. Det är som om musiken har spelats in genom ett easy-listeningfilter. Soundet är mjukt och polerat, syntharna smöriga och de riktigt utmanande partierna saknas. Easy-listeningprog. 80-talet, vad ställde du till med!?

Så jag skulle rekommendera bandets tidigare alster istället för Nude. Betydligt bättre och roligare. Men funderar du över en platta med Lionel Richie, välj Nude istället.


Tracklist

Side A
1 City Life 5:02
2 Nude 0:22
3 Drafted 4:18
4 Docks 3:50
5 Beached 3:32
6 Landscapes 2:36

Side B
1 Changing Places 4:10
2 Pomp & Circumstance 2:03
3 Please Come Home 1:12
4 Reflections 2:45
5 Captured 3:13
6 The Homecoming 2:40
7 Lies 4:57
8 The Last Farewell: The Birthday Cake / Nude's Return 4:05

Roxy Music - "Country Life" (1974)

Det här var bandets fjärde LP, och en platta som rankas högt (ofta högst) i deras katalog av både fans och kritiker. Dessutom plattan med det mest vågade omslaget, det censurerades i flera länder, där den såldes antingen täckt av omslagspapper eller med modellerna helt enkelt bortretuscherade. Min fru tillåter inte plattan att ligga framme, så även i mitt hem är den censurerad. Jag tycker det är en helt OK platta, men ju längre det gick från Brian Enos avhopp från bandet (efter andra skivan), desto mindre spännande tycker jag Roxy Music blev. Konstnärliga ambitioner byttes ut mot mer rak glamrock. Många fans gladdes, men inte alla.

Omslaget censurerat

Största hiten från plattan var väl All I Want Is You, vilken återfinns på skivans första sida. Personligen tycker jag den sidan faktiskt är lite trist. Höjdpunkten här i min värld är Out Of The Blue där den flitigt använda flangingeffekten får det att låta som om Hawkwind är med och kompar. I övrigt är flertal låtar ganska stökiga och högljudda, och eftersom jag alltid föredragit bandets lugnare skapelser passar det mig inte riktigt.

B-sidan finner jag betydligt intressantare vilken öppnar med den lugnare och mörkare Bitter Sweet, som här och där bryts av, av tyskinfluerad kabaretmusik. Kvinnorna på omslaget är Constanze Karoll och Eveline Grunwald som Ferry träffade i Portugal. Han övertalade dom att förutom pryda omslaget även översätta delar av texten i Bitter Sweet till just tyska. Skivan fortsätter sedan med Triptych, som istället för tysk kabaretmusik nästan har medeltida influenser. Dessa låtars mer udda utformning gör dom till de mest intressanta låtarna på skivan.

Plattan avslutas med ett ode till Jerry Hall, som skulle komma att pryda bandets nästa skiva Siren. Låten heter Prairie Rose, och för att vara en kärlekslåt innehållande slidegitarr är den riktigt skön. Även om Country Life hyllas av många, stämmer jag inte riktigt in i dessa körer. Mycket av det experimentella har skalats bort, och musiken är generellt rakare, stökigare och enklare jämfört med tidigare plattor. B-sidan räddar dock LP:n tack vare dess mer intressanta skapelser, så på det hela taget är det ändå en ganska bra platta.


Tracklist

Side A
1. The Thrill of It All 6:24
2. Three and Nine 4:04
3. All I Want Is You 2:53
4. Out of the Blue 4:46
5. If It Takes All Night 3:12

Side B
1. Bitter-Sweet 4:50
2. Triptych 3:09
3. Casanova 3:27
4. A Really Good Time 3:45
5. Prairie Rose 5:12

Köttgrottorna - "Halvdöd" (1987)

Köttgrottorna har länge tillhört eliten inom Sveriges punkscen. Bandet skapades redan 1983, de första två åren uppträdde de mer som ett plojband, men därefter ändrades inriktningen till en mer seriös. 1987 bestod gruppen av Stefan "Mongo" Enger på bas och sång, "Happy" Törnblom på trummor, Janne Olsson på gitarr och sång och Guld-Lars på gitarr. Den sistnämnde hade tidigare spelat i bl.a. KSMB. Bandet existerar än idag, dock som en trio i och med Guld-Lars bortgång 2015. Stefan "Mongo" råkar vara min kusin, blod är tjockare än vatten, så i dagens inlägg har allt vad som stavas objektivitet och kritik flugit all världens väg. Idag älskar alla Köttgrottorna.

Halvdöd, som var deras andra LP, består av en liveinspelad sida (sida A), och en studioinspelad (sida B). Liveinspelningen är från en konsert i ABF-huset i Jakobsberg. Personligen gillar jag den studioinspelade sidan bäst, även om livekonserten också har sin charm. Icke förvånande är livesidan lite ruffigare och mer oslipad, självklart är det fartfyllt och både bandet och publiken verkar ha roligt. Min favoritlåt från konserten är avslutningsnumret Människor Smakar Gott, men alla låtar äger en egen skönhet.

Studioinspelningen föredrar jag bland annat för att den innehåller lite fler nyanser. Det är inte enbart rak punk, bas-trummor-gitarr-sång. Det bjuds på något lite lugnare nummer, någon klaviatur/synth smyger sig in etc. vilket ger en lite mer variation. Soundet i det studioinspelande tilltalar mig också mer, lite mer snyggt och slipat. Samtliga låtar på skivan är egna kompositioner förutom Afzeliuscovern Svarta Gänget på B-sidan. Det kanske smickrar Afzelius att Köttgrottorna spelade in den, men personligen tycker jag nog bandets egna låtar håller högre klass. Min egna favorit från studiosidan är Ekonomimarsch I D-Dur.

Så gillar man punk så tycker jag att man ska försöka hitta den här skivan. Mitt ex fick jag av en av mina farbröder, eftersom han inte längre har en vinylspelare lät han mig välja och vraka i hans samling. Det var som julafton. Skivan bjuder på bandet både i live- och studioformat vilket är intressant. Och få band har ju sådan grym basist och sångare som Köttgrottorna. Jag är ingen punkälskare i vanliga fall, men för Köttgrottorna gör jag ett undantag.


Tracklist

Side A
1 Pendeltåg
2 Flyg Iväg
3 Undergångslåten
4 Jag, Idealist
5 I Väntan På Livet
6 Människor Smakar Gott

Side B
1 Hand I Hand
2 Svarta Gänget
3 Ekonomimarsch I D-Dur
4 Gråa Moln
5 Meatcave Army

When The Wind Blows (Soundtrack, 1986)

Ännu ett lite småspretigt soundtrack som införskaffades på grund av en koppling till Pink Floyd, i form av Roger Waters. Även det här en cut-out, men i övrigt ganska olikt förra inläggets musik från Zabriskie Point. Även om Roger Waters närvaro var huvudanledning till inköpet lockade även andra artister som medverkar, David Bowie, Genesis samt Paul Hardcastle (19 hade ju varit en stor hit några år tidigare). Det verkade ju lovande. Övriga.två som bidrar, Squeeze och Hugh Cornwell, var och har förblivit okända för mig.

Roger Waters får hela B-sidan att bre ut sig på, medan övriga har en låt var på första sidan. Det här leder förstås till att A-sidan sticker iväg i tämligen olika håll, medan B-sidan är mer sammanhållen. Rent generellt har jag aldrig varit överförtjust i plattan. På första sidan var det egentligen bara Genesis låt The Brazilian jag tyckte var skön, en instrumental låt med en härligt bombastisk refräng. De flesta brukar annars tycka Bowies bidrag är höjdpunkten, titellåten, men jag har aldrig fastnat för den. Övriga låtar, inklusive Paul Hardcastles, är inget att upphetsas över, faktiskt väldigt trista. Men jag gillar fortfarande The Brazilian.

Waters svit på B-sidan är lite mer intressant. Det är ett ihophållet tema, och påminner ganska mycket om Waters övriga soloalbum i sound och stämningar. Dock inte i samma klass som Amused To Death eller den senaste, Is This The Life We Really Want?. Mer i samma nivå som Radio K.A.O.S., som inte räknas som hans höjdpunkt i karriären. Det har en tendens att bli lite trist i längden, där ganska intetsägande passager då och då bryts av, av något mer intressant, men dessa avbrott är lite för korta. Det här kan troligen förklaras med att det är ett soundtrack som ska komplettera en film, och utan filmen kan en del av musiken upplevas som alltför strukturlös. Det är mer av en atmosfär som skapas. Det här är en skiva som inte spelats så mycket under åren, och den kommer troligen inte få så mycket mer speltid heller. Jag gillar B-sidan bäst, men eftersom Waters övriga soloalbum är mycket bättre, så finns ingen anledning att snurra den här på skivspelaren.

Jag har inte sett filmen, tydligen en engelsk film där huvudfigurerna är tecknade, medan övrigt inte är tecknat. Jag har en amerikansk pressning av skivan, där omslaget är annorlunda än det europeiska, om nu någon har funderat över bilden av skivan..


Tracklist

Side A
1. David Bowie - "When the Wind Blows"  3:35
2. Hugh Cornwell - "Facts And Figures" (Hugh Cornwell) – 4:19
3. Genesis - "The Brazilian" 4:51
4. Squeeze - "What Have They Done?" 3:39
5. Paul Hardcastle - "The Shuffle" 4:16

Side B
Roger Waters And The Bleeding Heart Band
1. "The Russian Missile" – 0:10
2. "Towers of Faith" – 7:00
3. "Hilda's Dream" – 1:36
4. "The American Bomber" – 0:07
5. "The Anderson Shelter" – 1:13
6. "The British Submarine" – 0:14
7. "The Attack" – 2:53
8. "The Fall Out" – 2:04
9. "Hilda's Hair" – 4:20
10. "Folded Flags" – 4:51

Zabriskie Point (Soundtrack, 1970)

Den här plattan har jag haft länge, men kan inte påstå att jag lyssnat på den så mycket. Anledningen till inköpet var att Pink Floyd har några spår med som inte hittas på någon annan skiva. Det är en cut-out, kostade mig nog inte speciellt mycket.

Filmen gjordes av italienaren Michelangelo Antonioni, som några år tidigare gjort den kanske mer kända Blow-up. Jag har inte sett filmen, och har inga tankar på att göra det, men har tagit del av handlingen via nätet. Studentoroligheter, polis blir skjuten, student flyr ut i öknen, träffar kvinna, student återvänder till staden och blir skjuten. Ungefär så. Filmen fick ett mycket svalt mottagande av både publik och kritiker och blev en ekonomisk flopp, under årens lopp har dock dess anseende höjts något och fått en kultstatus.

Pink Floyds alster som motiverade inköpet är tre till antalet, ett instrumentalt flummigt jam som öppnar plattan, Heart Beat, Pig Meat, sedan en mer "normal" sång med verser och refränger, Crumbling Land, som faktiskt är helt OK, bästa låten på skivan, lite småflummig sådär. Avslutningsnumret är en återinspelning av klassikern Careful With That Axe Eugene som här fått det fantasifulla namnet Come In Number 51, Your Time Is Up. Den låter ganska annorlunda än originalet i mina öron, men det gör ingen större skillnad, jag har aldrig gillat låten.

Efter att på senare år upptäckt Grateful Dead tycker jag det är lite kul att de också representerar på plattan. Ett 2½ minuter utdrag från jammet Dark Star och sedan får man äran att höra Garcia på egen hand sitta och plinka på gitarr på låten Love Scene. Men i ärlighetens namn är ingen av låtarna nödvändiga för ett bra och meningsfullt liv.

Den låt som faktiskt sätter sig i skallen på mig och som jag lite småirriterat kommer på mig själv att sjunga på är klassikern Tennessee Waltz, skriven 1945 och framförd av Patti Page. Mina familjemedlemmar gillar inte heller när jag skrålar på den.

Det är ett ganska spretigt album. Skivan bjuder på psykedelia, country, folk och jag vet inte vad. Det blir en lite för blandad upplevelse. Michelangelos idé, enligt baksidan på omslaget, var att filmen är inte något man ser på, den upplever man, och musiken är del av filmen och upplevs alltså på samma sätt. Eller något ditåt. Men soundtracket blir inte någon större musikalisk upplevelse för mig, kanske behövs filmens visuella stimuli för att upplevelsen ska bli fullständig. Inget måste i skivhyllan med andra ord.


Tracklist

Side A
1 Pink Floyd - "Heart Beat, Pig Meat" 3:10
2 The Kaleidoscope - "Brother Mary" 2:39
3 The Grateful Dead - "Excerpt From Dark Star" 2:32
4 Pink Floyd - "Crumbling Land 4:13
5 Patti Page - "Tennessee Waltz" 3:05
6 The Youngbloods - "Sugar Babe" 2:10

Side B
1 Jerry Garcia (The Grateful Dead) - "Love Scene" 7:03
2 Roscoe Holcomb - "I Wish I Was A Single Girl Again" 1:53
3 The Kaleidoscope - "Mickey's Tune" 1:39
4 John Fahey - "Dance Of Death" 2:39
5 Pink Floyd - "Come In Number 51, Your Time Is Up" 4:57

Stan Ridgway - "The Big Heat" (1986)

Stan Ridgway hade varit sångare i gruppen Wall Of Voodo, för er som kommer ihåg dom, och The Big Heat var hans första soloalbum. Jag skaffade den här som 14-åring, och skivan har i mina mer vuxna år varit starkt förknippad med tonåren. Bland annat av den anledningen har jag egentligen aldrig lyssnat på den efter att jag blev 20, den var en del av en tidigare, mindre musikaliskt sofistikerat, tid. Jag har ställts inför mitt eviga dilemma angående tonårens skivor, kan jag som vuxen digga samma musik som mitt relativt omogna jag diggade? Borde jag inte ha gått vidare?

Så det var inte med så höga förväntningar jag nu lyssnade på plattan för första gången på många år, dock med viss nyfikenhet angående vad jag skulle tycka. Det korta svaret är bättre än väntat. Ridgway hämtar mycket inspiration från film noir-genren, och albumets titel och titellåtens bär namnet från en film noir från 1953 (Polishämnaren på svenska). Många av låtarna är små mörka berättelser, som ett film noirmanus i miniatyr. Skivans stora final är avslutningsnumret Camouflage som blev en relativt stor hit. Den handlar om en Vietnamsoldat som i en utsatt situation får hjälp av en mystisk soldat, som räddar honom från Vietcong och mejar ner ett stort antal av dom i processen. När huvudpersonen kommer tillbaka till sitt läger visar det sig att Camouflage har legat på sin dödsbädd under veckan, och hans sista uttalade önskan innan ha dog var att rädda en ung marinsoldat. Rörande historia även om man förstås kan fundera en hel del över temat.

Ska jag försöka klassificera musiken får det väl bli någon sorts film noirpop. Det är på det hela taget en ganska mörk platta i de stämningar som skapas, även om det ofta är ganska bra tempo i musiken. Skivans största negativa sida är produktionen. Ja, 1986 var året, och dominerande synthar i kombination med trummaskiner stod ofta på menyn. Inte min grej. Som många andra plattor från den här tiden skulle The Big Heat må bra av en nyinspelning med ett uppdaterat sound. Då tror jag det skulle bli en riktigt bra skiva, för många låtar och texter är bra. Jag uppskattade dock skivan mer än jag trodde, kanske tack vare att jag som 30 år äldre lyssnar på skivan på ett nytt sätt, vilket på sätt och vis gör den ny. Sedan är det ju alltid lika fascinerande att notera hur väl man kommer ihåg många sångtexter, fast man inte hört dom på så länge.


Tracklist

Side A
1. The Big Heat 4:26
2. Pick It Up (And Put It in Your Pocket) 4:32
3. Can't Stop the Show 3:45
4. Pile Driver 4:44
5. Walkin' Home Alone 4:31

Side B
1. Drive, She Said 4:11
2. Salesman 5:23
3. Twisted 3:37
4. Camouflage 7:05

Roxy Music - "Siren" (1975)

Här har vi i alla fall en Roxy Musicplatta med en av Bryan Ferrys tjejer på framsidan, som sig bör. I alla fall flickvän-to-be. Det är Jerry Hall vi ser som sjöjungfru. Legenden berättar att Ferry erbjöd henne att tvätta bort all blåfärg på kroppen hemma hos honom, efter fotosessionen. Väl hemma så förförde han henne och de blev sedermera ett par. Enligt legenden, alltså. Jerry Hall lämnade Ferry några år senare för Mick Jagger.

Många håller Siren som en av Roxy Musics bästa platta, om inte den bästa. En av anledningarna var förstås låtsnickeriet, det är bra låtar, men också att alla tendenser åt art och avantgardehållet mer eller mindre är utsuddade. Istället är det fartfylld glampop/rock utan experimentella infall eller suggestivt mörka låtar. Det här tycker en lite mindre skara förstås var lite tråkigt, en skara som kanske främst uppskattat just det experimentella blandat med glammig rock. Jag tillhör den senare skaran. Siren är en bra skiva, men jag uppskattar de tidigare albumen mer. De är mer intressanta att lyssna på.

Jerry Hall & Bryan Ferry

Den stora hiten från Siren var Love Is The Drug som kom upp till en 2:a plats på Englandslistan, och som blivit en av bandets mest kända och uppskattade låtar. Den andra hiten var Both Ends Burning som nådde en 25:e plats i England. Siren är en sådan där skiva som får placeringar på listor som 500 bästa skivorna gjorda, Bästa skivorna 1975 osv. Om jag låtar lite negativ så är det förstås för att jag jämför med bandets tidigare skivor, jämför man med mycket annan musik från samma tid, eller andra tidsspann för den delen, är det en ganska bra platta. Att Ferry skriver bra låtar är ju känt sedan tidigare. Alltså, fartfylld glam utan avantgardistiska tendenser, synd tycker jag, bra tycker andra.


Tracklist

Side A
1. Love Is the Drug 4:11
2. End of the Line 5:14
3. Sentimental Fool 6:14
4. Whirlwind 3:38

Side B
1. She Sells 3:39
2. Could It Happen to Me? 3:36
3. Both Ends Burning 5:16
4. Nightingale 4:11
5. Just Another High 6:31

Roxy Music (1972)

Roxy Musics självbetitlade debutalbum fick jag i julklapp av min mamma för några år sedan (tack!), den var tydligen inte så lätt att hitta i Uppsala. Det är en tysk pressning från 1977 har jag lyckats klura ut. I gatefoldomslaget finns bandets förste basist Graham Simpson med på foto, och singeln Virginia Plains, som släpptes strax efter albumet, är inte tillagd. På de amerikanska utgåvorna var istället basisten Rik Kenton avporträtterad, han spelade bas på Virginia Plains, en låt som också var tillagd på USA-plattorna. Graham Simpson hade då lämnat bandet, och som jag förstått det har inte Roxy Music haft någon riktigt fast basist sedan dess.

Det är en bra skiva, en respektingivande debut. Det producerades av Peter Sinfield, som precis lämnat King Crimson där han varit textförfattare. På flera ställen har jag läst att musikerna vid denna tid inte var speciellt skickliga, förutom trummisen Paul Thompson, men jag kan inte påstå att jag har noterat något negativt. Det är en salig blandning av rockn'roll, glam och avantgarde. Brian Eno var ju medlem i bandet de första åren, och han var den främste motorn angående bandets öppenhet gentemot art och avantgarde. Och personligen är det det som jag gillar bäst. Så den stökiga öppningen Re-Make/Re-Model som många gillar, tycker jag är sisådär. Istället fastnar jag för låtar som Ladytron, 2HB eller den sju minuter långa Sea Breezes. De är inga svåra låtar, inte alls, istället är det sköna låtar med ett lite annorlunda sound, ofta tack vare Enos elektroniska påhitt. Sångaren Bryan Ferry har skrivit alla låtar, och han är onekligen en bra låtsnickare.

Första sidan är lättast att ta till sig, tycker jag. Andra sidan innehåller något svårare låtar, som man behöver lite mer tid för att lära känna. Inte Roxy Musics bästa album, men en fin debut som absolut är värd att ha i samlingen. Kan nämnas att kvinnan på omslaget för ovanlighetens skulle inte var Bryan Ferrys flickvän för tillfället, hon är modellen Kari-Ann Muller, som senare gifte sig med Mick Jaggers bror Chris Jagger.


Tracklist

Side A
1. Re-Make/Re-Model 5:14
2. Ladytron 4:26
3. If There Is Something 6:34
4. 2HB 4:30

Side B
1. The Bob (Medley) 5:48
2. Chance Meeting 3:08
3. Would You Believe? 3:53
4. Sea Breezes 7:03
5. Bitters End 2:03

Andy Summers - "XYZ" (1987)

Vi fortsätter på temat medlemmar i The Police, denna gång gitarristen Andy Summers. The Police lade ned 1986 så vid tiden för denna skivas release stod Summers på egna ben. Jag har aldrig varit ett jättefan av The Police och har ingen av deras plattor, anledningen till att jag har XYZ är helt enkelt att jag hittade den i en skivbörs runt hörnet med en prislapp på 15-20 kr. Så jag tänkte det kan vara värt det för att få höra hur Summers, som jag förstått anses vara en bra gitarrist, låter som soloartist.

Summers tre barn bär tydligen mellannamnen X, Y och Z, så därifrån kommer skivans titel. Det här får ju en onekligen att tänka att Summers har ett visst sinne för humor, om än lite märkligt, kanske. När jag funderade på namn till mina barn förespeglade det mig inte för bråkdelen av en sekund att ge dom en bokstav i mellannamn. Jag behöver bli mer öppensinnad. Kanske L, S och D skulle vara sköna mellannamn, om man hade tre barn, som Summers?

Det här är den enda skiva i Summers katalog där han sjunger, övriga är instrumentala. Jag tycker hans sångröst är OK, den är ganska mörk och dov, men kan upplevas som tämligen platt och uttryckslös i längden. Jag hade väntat mig mer fokus på gitarren på en soloplatta med Summers, men det är det inte. Gitarren får egentligen inte mer utrymme än normalt på en pop/rockplatta. Skivan är utgiven 1987 och det hörs. Jag har svårt för det typiska 80-talssoundet, och även om det inte går till en extrem på XYZ är det tillräckligt för att jag inte ska gilla det. Det är trummaskiner och alldeles för dominerande synthar (ibland).

Någon låt här och där är OK, och med ett annat sound skulle de vara ännu bättre, men på det hela taget är låtarna inte mer än genomsnittliga, inget utöver det vanliga. Summers bjuder på en ganska ordinär pop/rockplatta som i alla fall jag kan klara mig ganska bra utan. Så inget man behöver springa till skivaffären för (eller söka upp på Spotify).


Tracklist

Side A
1 Love Is The Strangest Way 4:20
2 How Many Days 5:71
3 Almost There 4:30
4 Eyes Of A Stranger 4:47
5 The Change 2:53

Side B
1 Scary Voices 4:37
2 Nowhere 4:35
3 XYZ 2:46
4 The Only Road 3:40
5 Hold Me 4:48

Stewart Copeland - "Rumble Fish" (Soundtrack, 1983)

Soundtrack kan ibland vara lite knepiga, det kan vara svårt att koppla bort de bilder och känslor man har från filmen, så ett objektivt lyssnande blir svårt, eller så kan musiken ha en tendens att bli lite för atmosfärisk och formlös utan sitt visuella komplement. Gällande soundtracket till Rumble Fish är det den första fällan jag kan hamna i. Jag har sett filmen så många gånger att jag kan den utantill, så varje låt får svårt att stå för sig själv utan att hjärnan producerar bilder från filmen. Jag får svårt att höra musiken som bara musik.

Det var Coppola som regisserade filmen, dessutom producerade han den tillsammans med några andra. Han började göra filmmusiken själv, någon sorts percussionbaserad musik som skulle symbolisera tidens gång. Han insåg dock att han behövde hjälp och kallade in trummisen från The Police, Stewart Copeland. Och ganska snabbt förstod Coppola att Copeland var honom överlägsen i musikskapande och gav honom fria händer.

Stewart Copeland

Stewart Copeland spelar de flesta instrument själv, och han gör det bra. Alla låtar är instrumentala förutom öppningslåten, Don't Box Me In, där Stan Ridgway sjunger. Det blev tydligen något av en hit och fick en del speltid på radio. Ingen personlig favorit, dock. För att vara ett soundtrack är skivan helt OK. Det är inga atmosfäriska kompositioner, tvärtom är det oftast en tydlig takt och en del fart i musiken, Copeland är ju ändå trummis. Det är ingen risk att man somnar. Dock kan det i längden bli lite enahanda, Copeland tycks ha hittat sitt sound på plattan och håller sig till det. Det är samma instrument (mycket olika sorts slagverk), musiken går ofta i någon sorts baktakt vilket ger den en speciell prägel, och vissa teman kommer igen, som det ofta kan vara på soundtracks.

Jag hittade skivan för en tid sedan i en av de lokala skivbörsarna och kunde inte låta bli att köpa den. Mest som en nostalgisk hälsning till den yngre versionen av mig själv som hade Rumble Fish som sin absoluta favoritfilm och livsinspiration.

Motorcycle Boy, filmens hjälte

Tracklist

Side A
1 Don't Box Me In 4:36
2 Tulsa Tango 3:45
3 Our Mother Is Alive 4:13
4 Party At Someone Else's Place 2:32
5 Biff Gets Stomped By Rusty James 2:22
6 Brothers On Wheels 4:08

Side B
1 West Tulsa Story 4:00
2 Tulsa Rags 1:33
3 Father On The Stairs 3:01
4 Hostile Bridge To Benny's 1:52
5 Your Mother Is Not Crazy 2:48
6 Personal Midget / Cain's Ballroom 5:54
7 Motorboy's Fate 2:06

Traveling Wilburys - "Vol. 3" (1990)

Nyheten om Tom Pettys ytters oväntade död föranleder dagens inlägg, då han var medlem i "supergruppen" Traveling Wilburys. Jag har bara en soloplatta med Petty, Southern Accents, och den har jag redan skrivit om. Hans plötsliga bortgång var sorgliga nyheter, Petty var ju relativt ung, och även om jag inte har så mycket av hans musik, tyckte jag om honom. I alla intervjuer jag läst med honom, och alla artiklar om honom, verkade han vara en ovanligt skön snubbe. Jordnära och full av avslappnad humor. Full Moon Fever är en platta jag alltid har varit på väg att köpa, men så har det blivit något annat istället, mest för att jag har hört alla låtar från plattan så mycket att det inte finns någon större nyfikenhet kvar kring den. Jo, jag vet att Pettykännare tycker det finns andra, bättre, plattor med honom.

Vol. 3 var Traveling Wilburys andra platta, det var George Harrisons idé att kalla den Vol. 3 för att skoja med och förvirra skivköparna lite. Bandet var Harrisons kreation, och han ansågs vara dess ledare. Historien bakom bandet var att Harrison behövde spela in en singel B-sida, och frågade Jeff Lynne och han ville hjälpa till, ringde till Dylan för att få låna hans hemstudio, plingade på hos Petty för att låna hans gitarr (alla dessa fanns samlade i LA, enligt historien). Och alla frågade om de fick hjälpa till, och vips var ett nytt band skapat. Hur Roy Orbinson kom med förtäljer inte historien, men dessa fem legendarer utgjorde bandet på deras första platta som släpptes 1988. Strax därefter avled Orbison, så på Vol. 3 var de en kvartett.

Ingenstans på skivan nämns medlemmarna vid deras riktiga namn, istället presenteras de som sina alter egon, bröderna Clayton (Jeff Lynne), Spike (George Harrison), Boo (Bob Dylan) samt Muddy Wilbury (Tom Petty). När det gäller musiken är det inte riktigt min grej, och denna uppföljare fick ett något svalare mottagande än debutplattan. Det är fartfylld rock, heartland rock, lite folk och country, men tydliga hits saknas. Alla låtar är skrivna av medlemmarna tillsammans, enligt skivinfon, och så kanske det var, även om säkert olika personer bidrog olika mycket på olika låtar. Enligt vad jag läst i någon artikel satt de ofta runt köksbordet, någon hittade ett riff, någon annan kom på lite till, en tredje kom på en textrad etc. Jag tänker mig att de hade ganska roligt ihop.

Personligen har jag aldrig varit så förtjust i den typ av musik som Traveling Wilburys bjuder på, på Vol. 3, det är en skiva som är mer rolig att ha i samlingen än bra. Jag räddade skivan ut mina föräldrars samling när den var på väg mot soptippen, eller lokala loppisen. Med nu Petty avliden, och Harrison och Orbison sedan långt tidigare, är det ursprungliga Traveling Wilburys nu mer än halverat.

Tracklist

Side A
1. She's My Baby
2. Inside Out
3. If You Belonged To Me
4. The Devil's Been Busy

5. 7 Deadly Sins
6. Poor House

Side B
1. Where Were You Last Night?
2. Cool Dry Place
3. New Blue Moon
4. You Took My Breath Away
5. Wilbury Twist

Wire - "Object 47" (2008) + "Read & Burn 03" (EP, 2007)

Den här plattan köpte jag egentligen av en enda anledning, omslaget. Som född och uppväxt i Uppsala kunde jag inte låtar bli, alla bekanta med staden noterar nog vad bilden föreställer. Först kunde jag dock inte tro det stämde, vad gör Uppsalas vattentorn på omslaget av ett album med Wire, ett legendariskt brittiskt punkband? De måste ha ett liknande vattentorn i England, ritat av samma arkitekt. Men gåtan fick sin lösning när jag tog del av det faktum att bandets basist Graham Lewis är bosatt i Uppsala sedan slutet på 80-talet, tack var att han mötte kvinnan som senare blev hans fru i staden. Han är förstås den som tagit fotona på Uppsalas vattentorn, det är några till på innerkonvolutet.

Det här var Wires 11:e studioalbum, och deras 47:e objekt i diskografin, därav titeln. Som vanligt är bandets art-post-punk-pop av hög kvalitet, det är ett gediget album. Det här är den fjärde plattan jag införskaffade med Wire, så min kunskap om bandets musik är relativt begränsad. Men jämfört med mina andra Wireskivor är Object 47 ganska fartfylld och uptempo hela tiden, de mörka, lugna, suggestiva låtarna/ljudskapelserna hittas inte på skivan, vilket är något jag kan sakna. Jag har tilltalats av dessa pauser från de mer tempofyllda låtarna tidigare, det skapar en intressant kontrast.

Det här var första skivan utan gitarristen Bruce Gilbert, så bandet hade blivit en trio. Trots avsaknaden av de mer suggestiva alstren gillar jag skivan, speciellt låtarnas refränger har en tendens att fastna i skallen. Catchy är ett engelskt ord man använder om låtar som har en tendens att haka fast i folk, och många av låtarna på Object 47 är catchy - catchy art-punk-pop.

Som en extra bonus så har bandet/bolaget stoppat ned EP:n Read & Burn 03 från det föregående året i konvolutet. Fyra låtar bjuds på här, vilka också är sköna skapelser. Den inledande nästan 10 minuter långa 23 Years Too Late är väl den som är den mest udda skapelsen, även om den inte på något sätt är "svår". Men här kompenseras jag lite angående LP:ns avsaknad av mer udda låtar/musikaliska experiment.

Så på det hela taget en skönt, fartfyllt album. Wire vilar tydligt i punken, trots diverse andra influenser, så är man allergisk mot punk kanske man inte gillar Object 47. Men det är melodiöst, catchy refränger, och inte så neurotisk stämning som på några av deras andra plattor.

Uppsala vattentorn i helfigur (bilden ej från skivan)

Tracklist

Side A
1. One Of Us
2. Circumspect
3. Mekon Headman
4. Perspex Icon
5. Four Long Years

Side B
1. Hard Currency
2. Patient Flees
3. Are You Ready
4. All Fours


Read & Burn EP

Side A
1. 23 Years Too Late
2. Our Time

Side B
1. No Warning Given
2. Desert Diving

Talking Heads - "The Name Of This Band Is Talking Heads" (1982)

Dagens tema är en liveplatta med Talking Heads, dubbel som ofta är med liveplattor, utgiven innan deras mer kända liveplatta Stop Making Sense (ej dubbel). Mindre känd men lika bra.

Jag har läst att det vid tiden för utgivningen ryktades om att bandet kanske skulle ta en paus på obestämd tid, eller till och med lägga ned helt och hållet, så skivbolaget (Sire) blev oroliga och skyndade sig att ge ut skivan medan bandet fortfarande existerade. Nu fortsatte ju bandet ett antal år till, visade det sig, så oron var obefogad.

Första plattan har låtar inspelade 1977 och 1979, och den andra är inspelad under Remain In Light turnén 1980 och 1981. På första plattan hörs bandet uppträda som en kvartett i sin originaluppsättning. Låtarna här är främst från de två första plattorna 77 och More Songs About Buildings And Food. Dessutom smyger sig Air och Memories (Can't Wait) från plattan Fear Of Music in också. Som grädde på moset spelar de också den tidigare outgivna låten A Clean Break och den endast på singel utgivna Buildings On Fire.

Andra plattan innehåller mestadels låtar från Fear Of Music och Remain In Light. På dessa konserter har bandet tagit hjälp av en mängd medmusiker för att kunna framföra de mer komplexa låtarna från Remain In Light, och de är ungefär tio personer på scenen. På gitarr hörs t.ex. Andrew Belew, mest känd från King Crimson, i flera av låtarna. Han har ju en säregen spelstil som sätter en viss prägel på soundet.

Med andra ord är det låtar från bandets fyra första skivor som framförs, plus de två ytterligare nämnda. Man kan verkligen höra bandets framväxt, på den första skivan är det mindre arenor, det låter nästan som om de är i mitt vardagsrum och spelar, och publiken färre till antalet. På den andra skivan hörs tydligt att det är en större publik och bandet har vuxit till ett tiomannaband på scen, distansen känns större.

Personligen gillar jag den första plattan bättre. I bandets originaluppsättning är soundet tightare, tydligare och renare. Låtarna är enklare att lyssna på och ta till sig. I och med att så många deltar i framförandet på den andra plattan är ljudbilden stökigare och otydligare. Dessutom är Remain In Light en väldigt producerad platta med ett sound som är svårt att återskapa utanför studion, det gör att dessa låtar blir mer annorlunda än de på första plattan, jämfört med originalen. Låtarna känns lite oslipade och råa, de är betydligt tyngre än på studioplattan, det här gäller även låtarna från Fear Of Music. Men det är en smaksak, och många föredrar säkert den andra plattan och det tyngre soundet. Nu inte sagt att jag tycker illa om den andra plattan, inte alls, men jag gillar studioplattan Remain In Light ännu mer.

Gillar man Talking Heads och inte har den här plattan tycker jag man bör införskaffa den. Det är kul att höra bandet live, och liveversionerna ger verkligen låtarna något nytt. Dessutom får man låtarna A Clean Break och Buildings On Fire som inte finns med på någon LP med bandet, och dessa två låtar har under årens lopp vuxit till att bli två favoriter för mig. Under tonåren lyssnade jag inte så jättemycket på den här skivan, jag gillade den men föredrog oftast låtarna i originalversion. Men ju äldre jag blivit, desto mer tilltalas jag av den. Och den avslutande Take Me To The River är ju ett riktigt skönt slut på en skiva.


Tracklist

Side A
1. New Feeling
2. A Clean Break
3. Don't Worry About The Government
4. Pulled Up
5. Psycho Killer

Side B
1. Artists Only
2. Stay Hungry
3. Air
4. Buildings On Fire
5. Memories (Can't Wait)

Side C
1. I Zimbra
2. Drugs
3. Houses In Motion
4. Life During Wartime

Side D
1. The Great Curve
2. Crosseyed And Painless
3. Take Me To The River

Röda Bönor (1976)

Röda Bönor anses vara den svenska proggrörelsens första tjejband och ett av Sveriges första feministiska band. De existerade från mitten på 70-talet till början på 80-talet och gav ut två fullängdsplattor, varav detta självbetitlade var det första.

Det här var en platta jag räddade från mina föräldrars skivsamling när de tänkte göra sig av med alla vinylplattor. Man kan ju misstänka att just den här skivan var min mammas, eget köp eller present. Rent musikmässigt är inte det här min grej, men det är kul som ett tidsdokument. Den (åt vänster) politiskt färgade musikrörelsen i Sverige på 70-talet tänker jag mig bestod av två sorters band, dels de som hade sitt budskap som det primära, och det musikaliska kunnandet var sekundärt, dels sådana band där politiken fick balanserad prioritet med musikalisk kvalitet. Ett exempel på det senare skulle t.ex. kunna vara Nationalteatern som har skapat många låtar och skivor som är riktiga klassiker. Röda Bönor skulle jag spontant räkna in till den första gruppen.

Budskapen på skivan är kvinnokampen - jämställdhet och jämlikhet - och den socialistiska kampen, som jag uppfattar det prioriterat i den ordningen. Och det är ju två frågor man relativt enkelt kan sympatisera med, men eftersom jag primärt lyssnar på musik för en musikalisk skönhetsupplevelse, gillar jag inte låtarna. De är avskalade, soundet är relativt primitivt, och det finns ärligt talat inte så mycket som tilltalar mig i dom. Det är en blandning av egna låtar och en del traditionella, med nyöversatta texter till. Mycket stämsång.

Låtarnas textrader om den socialistiska kampen känns ganska utdaterade idag, och det är med ett litet inre leende på läpparna jag hör just de budskapen. Det känns som om perspektivet har ändrats något, och kampen förs på ett annat sätt. Men raderna om kvinnokampen känns mer aktuella idag, även om jag sällan hörs dessa tankar uttalas lika grovt och rakt på sak som på plattan. Men det är kul! Det känns som om 70-talet var mer radikalt och kampviljan större. Jag växte upp på 70-talet, men kampviljan verkar inte ha smittat av sig på mig. Kanske var det färg-TV och en andra kanal som förstörde.

Röda Bönor bildades i Lund, där jag bodde på 90-talet en tid. Då bodde jag under något år på Smålands Nation, i alla fall på den tiden det stora vänsterfästet i staden. Där hade säkert Röda Bönor varit en populär skiva. Men för mig är det här främst ett tidsdokument kring en era som flytt, då kampen fördes argsintare, och ett verkligt hopp om förändring existerade. Men rent musikmässigt är det inte mycket att ha, enligt mig. Inga bra låtar.

Här är en artikel i Sydsvenskan från 2013 där Röda Bönors medlemmar berättar om åren med bandet: https://www.sydsvenskan.se/2013-09-08/rockade-om-jamstalldhet


Tracklist

Side A
1. Oh Carol 2:19
2. Sången Om Ann-Marie 4:33
3. Diskoteksjakt 3:49
4. Kotten 1:02
5. Nya Songes 3:03
6. Det Ska Bli Slut På Rumban 4:45
7. Skärp dig Ann-Marie 2:03
8. Fællesang 1:42

Side B
1. La Lega 3:33
2. Sången Mot Familjen 2:37
3. Denna Karl 3:43
4. Kärlek 4:30
5. Vaggsång 1:00
6. Sången Om Kvinnans Otäcka Roller 6:20