Nationalteatern - "Livet är en fest" (1974)

Nationalteaterns andra platta och deras stora genombrott. Redan i min ungdom/tidiga vuxenålder, då bandets musik spelades flitigt i diverse festliga sammanhang, var det musik från det förgångna. Idag än mer så. Den politiska och/eller socialrealistiska musiken har en tendens att åldras lite snabbare än vanlig rock n'roll om hjärta och smärta. Samtidigt blir låtarna ganska roliga och intressanta tidsdokument, och dagens unga lyssnare kan få en liten inblick i 70-talets politiska engagemang.

Plattan innehåller flera av bandets klassiker, såklart titellåten, men även andra såsom Hanna från Arlöv, Bängen trålar, Speedy Gonzales och flera andra mer eller mindre kända låtar för allmänheten. När jag själv lyssnade på detta i mina yngre år, var det politiska budskapet sekundärt. Istället hörde jag och mina gelikar låtar om alkohol och droger som i våra öron var mer hyllningslåtar till dessa substanser. Någonstans visste jag att det troligen fanns någon form av samhällelig kritik i texterna, men den valde jag att ignorera. Precis som de flesta andra som lyssnade på Nationalteatern några decennier efter låtarnas skapelse, i ett nytt och annorlunda samhälle med andra frågor och politiska ideologier på tapeten.

Ett bra exempel på selektivt lyssnande var Bängen trålar. I de första verserna sjungs det om var man hittar röka i Göteborg, hur man lägger sig i allén och röker braja. Coolt. När det senare börjas sjunga om samhällssystemet och hur de som har pengar är skyddade och inte döms för brott, tja, då blev det lite mindre intressant. Skippa till nästa låt. Varje gång jag besökte Göteborg i mina yngre år var jag fasligt nyfiken på Näckrosdammen, Vasaparken och Femmans torg. Speedy Gonzales var en annan sådan låt, där varje form av kritik mot någon eller något gick en förbi, och låtens budskap istället handlade om att "tända på" och "ta dig en braja".

I den svenska proggvärlden så har jag alltid tyckt att Nationalteatern tillhörde de bättre banden. De skrev bra låtar, och kunde spela på sina instrument. Så jag tycker den här skivan är helt OK. En hel del sköna låtar, där Plast's sång är en av favoriterna idag, även om det generellt är lite utdaterat. Det är lite svårt att identifiera sig med mycket av det som sjungs i låtarna. På 70-talet var klasskampen, den kommunistiska ideologin och ilskan mot borgarbrackorna en större del av samhällsdebatten än idag, verkar det som. Samtidigt gör det att musiken blir ganska kul att lyssna på, ett tidsdokument. Det är med andra öron jag hör det här idag än när jag var 20 år. Båda perspektiven har sin charm. Kan nämnas att titellåten är från en teateruppsättning Nationalteatern satte upp, som handlade om ett gäng kompisars väg in i alkoholismen. Tagen ur sin kontext blir låten faktiskt mer av en festlåt än det var tänkt, misstänker jag. Hur som helst, plattan är en del av svensk musikhistoria, som har sin plats i samlingen.


Tracklist

Side A
1. "Jack the Ripper" 4:48
2. "Plast's sång" 3:44
3. "Stena Olssons Compagnie" 3:07
4. "Mr. John Carlos" 6:43
5. "Innerst inne" 3:16

Side B
1. "Livet är en fest" 4:16
2. "Speedy Gonzales" 4:09
3. "Paradisets berg" 2:01
4. "Lägg av!" 2:28
5. "Hanna från Arlöv" 3:41
6. "Bängen trålar" 4:15

Paul McCartney & Wings - "Band On The Run" (1973)

Det här var McCartneys femte platta efter Beatles, och den tredje med kompbandet Wings. Allmänheten hade inte varit så imponerade av de första plattorna där Wings medverkade, så det var väl lite upp till bevis denna gång. Paul hade fått idén att det vore intressant att spela in plattan på något exotiskt ställe, och valde därför EMI:s studio i Lagos, Nigeria. Det var eventuellt en bra idé i teorin, men väl på plats visade det sig att studion var undermålig, den politiska situationen instabil och Paul och hustrun Linda blev knivrånade på bl.a. demotaperna. Till råga på allt lämnade två av Wingsmedlemmarna bandet precis innan avfärd till Nigeria, så det var bara en trio medverkade - Paul, Linda samt Denny Laine. Det betydde att Paul tvingades spela diverse olika instrument på plattan, bl.a. gitarr och trummor, vilket i och för sig inte var ett jättestort problem för multiinstrumentalisten Paul.

Många anser att det här är Pauls bästa soloplatta, även om den inledningsvis mottogs lite svalt av folket, och en av de absolut främsta skapelserna någon av Beatlarna stod för efter bandet lades ned. Och jag kan inte förneka att det är en platta med hög kvalitet, även om förväntningarna är (eventuellt för) höga på en ex-Beatle. Men personligen håller jag nog hans platta Ram högre, då den innehåller något intressantare skapelser. Jag har alltid tyckt Lennon gjorde bättre och intressantare låtar i Beatles, och även om Lennons soloplattor håller en blandad kvalitet, är de inte alltid så tillrättalagda. Ibland känns McCartney lite för snäll, lyssnaren stryks nästan alltid medhårs. Hans musik, inklusive Band On The Run, är på något sätt musikens variant av en feel good-film. Det är fina harmonier, positiva, bra låtar med sköna hooks, och lite lagom trallvänligt. Man blir aldrig provocerad, upprörd eller fundersam när man lyssnar på Band On The Run. Det är väl egentligen inte någon kritik, men är det något på plattan jag saknar, så är det just det. Något som utmanar mer.

Token Ginger Baker bodde i Nigeria vid den här tiden och erbjöd Paul att spela in hela plattan i hans studio. Paul var väl lite tveksam, men spelade i slutändan in låten Picasso's Last Words (Drink To Me) där. Efter att ha sett Netflix dokumentär om Ginger Baker kan jag tänka att det var ett klokt beslut att hålla sig en bit ifrån honom. Fotot på omslaget är trion som medverkade på skivan samt ett gäng andra berömda personer. Tydligen togs fotot i svag belysning så kameran behövde ha linsen öppen i cirka två sekunder, vilket betydde att personerna måste stå blick stilla under denna tid. De hade precis kommit från en fest Paul hade arrangerat så samtliga var väldigt påverkade av diverse droger, vilket gjorde stillaståendet till en utmaning.

Sammanfattningsvis är Band On The Run en bra platta, och gillar man McCartney så är det nog ett måste att äga skivan. Det finns egentligen ingen dålig låt på skivan, alla har sin egen unika karaktär, även om jag personligen ibland tycker det snuddar vid att bli för snällt och nästan gulligt. Personliga favoriter är titellåten och avslutningsnumret Nineteen Hundred and Eighty-Five som jag tycker låter som Gnarls Barkleys låt Crazy.


Tracklist (Helen Wheels fanns inte med på originalutgåvan i England, utan endast på den Nordamerikanska)

Side A
1. "Band on the Run" – 5:12
2. "Jet" – 4:09
3. "Bluebird" – 3:23
4. "Mrs. Vandebilt" – 4:40
5. "Let Me Roll It" – 4:51

Side B
1. "Mamunia" – 4:51
2. "No Words" – 2:35
3. "Helen Wheels" – 3:44
4. "Picasso's Last Words (Drink to Me)" – 5:49
5. "Nineteen Hundred and Eighty-Five" – 5:28

Kuuntele Ääntä (1977)

2012 avslutade jag en anställning på en arbetsplats där jag varit anställd i 11 år. Jag var hemma hos en av kollegorna, och eftersom hennes vinylalbum bara samlade damm, erbjöd hon mig att kolla igenom dom och ta alla plattor jag ville, som avskedsgåva. Jag blev så överväldigad av erbjudandet att jag knappt klarade av att tacka ja, men efter lite trugande hängav jag mig. En av plattorna som följde med mig hem var denna. Min kollega hade bott ett antal år i Finland långt tidigare, och därför fanns en del finska plattor i hennes hylla. Den här hade hon dock köpt i Uppsala, på den mytomspunna affären Musikörat. Enligt prislapparna som är kvar betalade hon 2 kr. för den, den var nedsatt från det tidigare reapriset 5 kr. Troligen inte en platta som sålde som smör.

Discogs klassifierar plattans genre som Folk, World & Country, och dess style som Political. Eftersom det bara sjungs på finska och all text på konvolutet är på finska har jag ingen aning om vad sångerna handlar om, och på internet hittar jag ingen information om skivan. Så det här är en platta jag bara kan lyssna på för melodierna, budskapet går mig helt förlorat. Men visst påminner det lite om en del svensk politisk musik från 70-talet, och framsidan ger ju vibbar om ett vänsterengagemang. Enligt Google Translate betyder skivans titel Lyssna på ljud.

En rad olika artister sjunger på skivan och den är bättre än vad jag trodde. Den inledande visorna är riktigt fina, vackra melodier och sköna harmonier i sången. Jag håller med om Discogs folkdefinition, vissa sånger låter lite Fairport Convention. Jag hör dock ingen Country, så där tycker jag de är ute och snurrar. Några låtar in på plattan sjunger en annan artist, han har nästan en operaröst vilken jag inte riktigt gillar, men arrangemanget med piano och tvärflöjt är fint. Eftersom jag oftast fokuserar mer på melodierna i musik, snarare än text, har jag inledningsvis inte så stora problem med att jag inte förstår vad de sjunger om, men efter ett tag, någonstans på sida B, blir det ändå något jag saknar när jag till viss del tycker musiken går på tomgång. Då hade en förståelse av texterna säkert bidragit till att hålla intresset uppe.

Jämför jag t.ex. med Röda Bönor, en svenska politisk grupp från 70-talet, är Kuuntele Ääntä mycket bättre. Det är fina och luftiga arrangemang, akustiska gitarrer, piano, tvärflöjt, en saxofon på några ställen. Och melodierna är (ofta) fina. Språket är väl den huvudsakliga negativa sidan. Finska har ett speciellt sound, så att säga, som sätter en prägel på visorna. Jämför man t.ex. med spanska eller franska, där jag inte heller förstår så mycket när de sjunger, känns finskan grövre och mer främmande i sina ljud. Skivan är utgiven på Love Records, ett finländskt, legendariskt bolag som skapades på 60-talet, och gick i graven 1979. Deras logga är ju inte direkt subtil.

På Discogs har ett ex av skivan sålts, och priset uppges till drygt 22 kanadadollar, vilket motsvarar cirka 140 kr. Så min kollegas 2 kronorsinvestering har ju givit några tusen procent i avkastning (om hon hade behållt skivan).


Tracklist

Side A
1 Herran Pää On Paljaana 3:25
2 Heilani On Kuin Helluntai 4:00
3 Soi Lauluni 3:45
4 Kuuntele Ääntä 3:21
5 Ay 2:05
6 Atlantin Valleilla 2:31

Side B
1 Vallankumous 1:35
2 Lakkopäivänä 3:19
3 Käy Tehtaan Portilla Miettimään 3:18
4 Laulu Turhautumisesta 2:25
5 Kuolema 3:35
6 Kaverit Ja Toverit 2:55

Tom Waits - "Rain Dogs" (1985)

Det här är ännu en platta jag kände mig nödgad att rädda från mina föräldrars utrensning, den tillhörde min mamma. Jag kommer ihåg att hon ibland spelade den här hemma, och hur hon uttryckte att hon gillade den, och att jag aldrig förstod vad hon menade. För den tonårige versionen av mig lät den här skivan alldeles för konstig. Tom Waits sångröst var ju anskrämlig, och jag tyckte min mamma var lite märklig som gillade den. Kunde hon egentligen något om musik?

Idag tänker jag annorlunda. Det är en bra och spännande platta med ett annorlunda sound. Det brukar anses att det här är andra plattan i en trilogi, där Swordfishtrombones och Franks Wild Years utgör starten respektive slutet. Musiken kan liknas vid någon sorts Vaudeville. Kurt Weill uppblandat med Dr Johns voodoblues och en nypa Les Claypool, kanske. Instrument som används i låtarna är bland annat Farfisaorgel, trombon, marimba och dragspel. Tillsammans med Waits säregna stämma sätts en tydig prägel på låtarna, det är som en orm i rännstenen som väser om nattens ssssskuggvarelser.

Den här stämningen bryts vid några tillfällen av, av de mer lättlyssnade och vackra skapelserna Time och Downtown Train (som senare blev en stor hit med Rod Stewart). Hang Down Your Head är också en av de mer "normala" låtarna, som kanske behövs för att balansera de lite mer märkliga skapelserna. I tre låtar lirar Keith Richards gitarr, och lägger sina typiska licks över musiken. På en låt hörs Tony Levin på bas. Skivan har också svensk anknytning då omslagsbilden är tagen av Anders Petersen, det är en bild från Hamburg på 60-talet, även om många har trott att det är Tom Waits själv som är avporträtterad.

En bra och utmanande skiva, men som kanske inte passar alla då den har ett väldigt säreget sound. 19 låtar på knappa 54 minuter. Mycket musik för att vara en skiva. Många anser att det är Tom Waits bästa, personligen kan jag inte uttala mig då jag inte har hört så mycket av hans andra skapelser.


Tracklist

Side A
1. "Singapore" 2:46
2. "Clap Hands" 3:47
3. "Cemetery Polka" 1:51
4. "Jockey Full of Bourbon" 2:45
5. "Tango Till They're Sore" 2:49
6. "Big Black Mariah" 2:44
7. "Diamonds & Gold" 2:31
8. "Hang Down Your Head" 2:32
9. "Time" 3:55

Side B
1. "Rain Dogs" 2:56
2. "Midtown" 1:00
3. "9th & Hennepin" 1:58
4. "Gun Street Girl" 4:37
5. "Union Square" 2:24
6. "Blind Love" 4:18
7. "Walking Spanish" 3:05
8. "Downtown Train" 3:53
9. "Bride of Rain Dog" 1:07
10. "Anywhere I Lay My Head" 2:48

Bruce Springsteen & The E Street Band- "Live 1975-85" (1986)

Den här boxen innehåller 5 LP-skivor, och min bror och jag köpte den tillsammans till vår mamma i julklapp, utgivningsåret. Det var en seriös och dyr julklapp, jag var bara 14 år, min bror fem år äldre, och ingen av oss hade jättemycket pengar. Men vi visste att vår mamma gillade Springsteen, så tillsammans lyckades vi hosta upp tillräckligt med pengar. Det kändes bra att kunna ge något så kolossalt i gåva. Jag hade precis passerat åldern då man gav bort teckningar i present, eller skolslöjdens "vackra" skapelser.

Boxen innehåller över 3.5 timmar musik, och även om vår mamma gillade Springsteen, så inser jag i efterhand att passionen kanske inte var så stark att hon ofta skulle lyssna på 3.5 timmar av honom (hon hade bara Born In The USA med honom, så hon var ju ingen fanatiker). Men det betyder att skivorna idag är i toppskick, NM (Near Mint) som det brukar heta i vinylkretsar, då de troligen bara har spelats ett fåtal gånger. Som en del andra skivor i samlingen, blev denna räddad när mina föräldrar tänkte göra sig av med hela sin samling. Jag kunde inte låta en sådan här box gå förlorad.

För en Springsteenfan är den här boxen vara ett måste i skivhyllan, antar jag. Många fans hade länge väntat på en liveplatta från Bossen, och när den slutligen kom, kom den med besked. Det är låtar från hela hans karriär, vid tiden det begav sig, och soundet är i toppskick, och livekänslan påtaglig. Tre låtar var tidigare outgivna - Seeds, Because Of The Night samt Fire. Den slog rekord gällande förbeställningar sett till antal dollar. Den gick direkt upp på Billboards första plats.

Personligen är jag inget stort Springsteenfan, även om många låtar är kvalitativa, och hans texter ofta bra, är inte hans raka rock n'roll - barrock som det ofta kallas - min grej. Mycket gitarr, saxofon och kraftfull sång, det är ofta högt och ösigt. Jag gillar dock hans lugnare och mörkare sida som ibland kommer fram, till exempel låtar från plattan Nebraska eller I'm On Fire, en annan gammal favorit precis som The River. Sorgen, vemodet eller nostalgin som genomsyrar texterna berör, och ibland blir jag nästan tårögd av orden då jag känner igen känslorna.

Som det ofta gjorde på den här tiden, låg det ett blad i boxen som informerade om andra skivor som man också kunde köpa. Jag tänker mig att dessa anpassades lite efter skivan, för att maximera utfallet (en rockskivas medföljande blad borde främst visa andra rockskivor). Bladet i den här boxen innehöll namn som Steve Tibbetts, Keith Jarrett, Jan Garbarek, Pat Metheny och andra liknande artister. Nästan så långt från Bossen man kan komma. Lite märkligt.

Sammanfattningsvis en bra översikt över Springsteens karriär, som den hade sett ut fram till 1986, och även om jag inte är riktigt inom målgruppen är jag ändå glad att jag har den. Dels bara för att det är kul att ha en box med fem LP-skivor, men också för de lugnare partierna på plattorna som jag tycker är fina.


Tracklist

Side A
1 Thunder Road 5:41
2 Adam Raised A Cain 5:25
3 Spirit In The Night 6:22
4 4th Of July, Asbury Park (Sandy) 6:29

Side B
1 Paradise By The "C" 3:34
2 Fire 3:12
3 Growin' Up 7:57
4 It's Hard To Be A Saint In The City 4:37

Side C
1 Backstreets 7:27
2 Rosalita (Come Out Tonight) 9:59
3 Raise Your Hand 5:10

Side D
1 Hungry Heart 4:28
2 Two Hearts 3:05
3 Cadillac Ranch 4:50
4 You Can Look (But You Better Not Touch) 3:51
5 Independence Day 5:09

Side E
1 Badlands 5:15
2 Because The Night 5:18
3 Candy's Room 3:09
4 Darkness On The Edge Of Town 4:28
5 Racing In The Street 8:13

Side F
1 This Land Is Your Land 4:17
2 Nebraska 4:16
3 Johnny 99 4:21
4 Reason To Believe 5:15

Side G
1 Born In The U.S.A. 6:07
2 Seeds 5:13
3 The River 11:37

Side H
1 War 4:51
2 Darlington County 5:12
3 Working On The Highway 3:59
4 The Promised Land 5:32

Side I
1 Cover Me 6:58
2 I'm On Fire 4:23
3 Bobby Jean 4:27
4 My Hometown 5:08

Side J
1 Born To Run 5:02
2 No Surrender 4:42
3 Tenth Avenue Freeze-Out 4:18
4 Jersey Girl 6:31

Tangerine Dream - "Stratosfear" (1976)

Jag kan inte påstå att jag har många tyska plattor i samlingen, än mindre kan jag påstå att jag känner till speciellt många tyska artister och band. Kraftwerk, Nina Hagen, Nena, Scorpions, Rammstein och så ett gäng band från Krautrockscenen. Och så Tangerine Dream. Tyskland är ett stort land, men antalet berömda artister korrelerar inte till befolkningsstorleken. Jag antar att det är språket som är barriären, svenska artister har nog haft en större tendens att sjunga på engelska.

Precis som Kraftwerk använder sig Tangerine Dream mestadels av synthar av olika slag, men där slutar nog likheterna, musikaliskt i alla fall. Kraftwerk är kallare, hårdare, kyligare, mer precisa i sina arrangemang, nästan robotlika, medan Tangerine Dreams skapelser utstrålar värme, mjukhet och en medmänsklighet. Även om Tangerine Dream ibland kan skapa mörka och dystra landskap, så finns ändå en behaglig känsla. En annan skillnad är att Kraftwerk mer gjorde vers-vers-refräng låtar, ofta med sång, vissa ganska popiga vilket ett antal radiohits visar, medan Tangerine Dreams skapelser mer lutar åt ljudskulpturer utan samma tydliga struktur, alltid instrumentala. Tangerine Dreams musik är helt enkelt mycket flummigare, och det är inte förvånande att det var ett populärt band bland de hippies som besökte Goa på 70-talet. Hur många LSD-trippar som haft denna platta som soundtrack, i 35 minuter i alla fall, kan man ju fundera över.

Stratosfear var bandets åttonde platta. Den mixades först av Nick Mason från Pink Floyd, men på grund av tjafs mellan Tangerine Dream och Virgin övergavs denna mix. Det är en skön platta, en musikalisk resa i medvetandets inre regioner. Det var sista plattan där den klassiska sättningen Edgar Froese, Peter Baumann och Christopher Franke samarbetade. Soundet är typiskt elektroniskt 70-tal, positivt menat, ofta ganska mörkt, vissa partier skulle kunna vara soundtrack till A Clockwork Orange. Men som nämnts finns alltid en värme där, det är som om musiken sveper in lyssnaren i en mörk, varm filt. Det som var nytt på Stratosfear var att vissa analoga instrument smyger sig in här och där, gitarr hörs, någon sorts flöjt, flygel. De ligger ofta i bakgrunden, synthen dominerar, men de andra instrumenten bidrar till stämningen. Hela skivan avslutas faktiskt med några minuters pianoackord där en flöjt också hörs.

Fyra låtar av olika längd, de är ganska varierande även om de längre tider kan ligga en och samma synthloop i botten som hypnotiserar. Men ovanpå denna händer olika saker vilket gör att det aldrig känns tråkigt. Troligen inte en skiva för alla, men jag gillar den.


Tracklist

Side A
1 Stratosfear 10:04
2 The Big Sleep In Search Of Hades 4:45

Side B
1 3AM At The Border Of The Marsh From Okefenokee 8:10
2 Invisible Limits 11:40

Made In Sweden - "Where Do We Begin" (1976)

Jag ville ge Jojje Wadenius en till chans, så låt oss titta på Made In Swedens sista platta, ett band han var medlem i. I slutet på 60-talet och början på 70-talet spelade bandet in ett antal plattor, sedan stack Jojje till USA och spelade med Blood, Sweat And Tears. När han kom tillbaka till Sverige återskapade han Made In Sweden, där bara han själv var kvar av originalmedlemmarna (tror jag). Med andra ord ett helt nytt band. Övriga medlemmar var Tommy Körberg, Pekka Pohjola, Vesa Aaltonen, samt Wlodek Gulgowski. Sverige, Finland och Polen representerade. Roligast tycker jag att det är att hitta Tommy Körberg här, honom förknippar jag mest med annan sorts musik, och har ingen som helst relation till den yngre versionen av honom.

Jag hittade den här skivan i Sverige, hade ingen koll på Made In Sweden, men visste att en del ansåg att de har en given plats i Sveriges progressive historia. Eftersom jag precis skulle flytta till Montreal tänkte jag att skivan eventuellt skulle vara svårare att få tag på här och därmed betinga ett lite högre pris. Kanske något av en raritet. Jag skulle kunna sälja den, eller byta mot två andra skivor. Det var väl en idé som inte helt stämmer med verkligheten.

Även om jag finner skivan lite roligare än Jojjes soloplatta Cleo, så kan jag inte påstå att den är speciellt intressant. Den brukar definieras som progressive, men jämför man med band som King Crimson, Gentle Giant, Genesis och andra auktoriteter i genren, så är det inte mycket prog att tala om. Mer åt det lättsamma jazzfusionhållet. Det bjuds både på sång och instrumentala nummer, och musikerna tillhör med största sannolikhet toppskiktet, men det lyfter aldrig. Bäst är de instrumentala låtarna, Körbergs sång är inget jag faller för. En låt som Manhattan Vibes är nog en helt OK låt inom sin genre, men eftersom jag och jazzfusion aldrig varit så tighta, är det ändå inget för mig. Låtens avslutningsnummer, 43 Sec. Of Arc Per Century, upplever jag som den "svåraste" låten, men samtidigt den mest intressanta. Jag har inte hört någon av Made In Swedens tidigare plattor, kanske de passar mig bättre.


Tracklist

Side A
1 Where Do We Begin 4:27
2 Manhattan Vibes 7:05
3 Pop-Poem 3:38
4 Our Man 5:02

Side B
1 We Must Be Crucified 4:02
2 Lady G 4:13
3 Sometimes 1:49
4 43 Sec. Of Arc Per Century 10:02

Georg Wadenius - "Cleo" (1987)

Georg "Jojje" Wadenius är en av Sveriges mest framgångsrika musiker ur ett internationellt perspektiv. Han är främst gitarrist, men spelar också en del andra instrument samt både skriver och producerar musik. Han var bl.a. medlem i Made In Sweden ett antal år, senare medlem i Blood, Sweat and Tears 1972-1975. Mellan 1979-1985 var han fast medlem i Saturday Night Lives husband, och under dessa år var han också flitigt använd studiomusiker i New York. Utöver detta har han gjort mängder av musik, både egna skivor och medverkat på andras, samt turnerat flitigt. Hans CV är långt. Allra mest känd för folk i min generation är han troligen för musiken i Kalles klätterträd och Farbrorn som inte vill va stor, där speciellt inledningslåten till den förra är en klassiker alla kan. Som jag förstår det bor han i Oslo idag och fortsätter med ett ganska intensivt musicerande.

Sida A på Cleo är inspelad 1987 i Sverige med svenska musiker, medan sida B är inspelad 1984 i New York med amerikanska musiker. Wadenius har skrivit all musik. Bakgrunden till skivans skapande har jag inte kunnat få fram, om det här upplägget var planerat från början eller om skivbolaget helt enkelt har tagit ett antal överblivna inspelningar och skapat en platta. Personligen hittade jag skivan i någon nätbutik där den reades ut billigt, och hade så pass respekt för Jojjes namn att jag tänkte det var värt en chansning.

Skivan är dock inget för mig. Musiken kan beskrivas som lättviktig fusion, instrumentala låtar, med luftiga arrangemang där gitarren oftast står i fokus. Men musiken har en tendens att nästan korsa markerna in i elevator music genren. Det är ett snällt sound, och låtar som bara glider av en som olja. Inget som greppar tag i mig. Att det är inspelat på 80-talet hörs tyvärr, då årtiondet sätter en tydlig prägel på musiken, speciellt de typiska syntharna, och i någon låt elektroniska trummor. Jag har aldrig tyckt om 80-talssoundet.

Kanske kan det funka som bakgrundsmusik hemma, när jag vill har någon form av lättsmält musik som inte kräver något emotionellt engagemang. Gillar man lite småjazzig fusion, av det lugnare och stillsammare slaget, kan det kanske vara något. Personligen lyssnar jag hellre på Kalles Klätterträd.


Tracklist

Side A
1 Cleo 4:57
2 Caribbean Stride 6:11
3 Atlantis 4:20
4 A Gilly Soose 3:45

Side B
1 Gravity Boots 7:48
2 The Lady Laughs 5:25
3 Delusions Of Adequacy 3:47

United Sons of America - "Greetings From The U.S. of A." (1970)

Historien känns igen, en platta som hittas för en billig penning i en skivbörs, ett omslag som ser ganska fräckt ut, inspelningsår 1970. Och så förstås den lite klichéaktiga uppmaningen på baksidan att This album was made to be played loud. Är väl värt en chansning.

United Sons of America spelade bara in den här plattan, som man i alla fall här i Montreal stöter på regelbundet i secondhandaffärerna. Den brukar kosta runt 15 spänn. Medlemmarna var Gerry Blake, Jerry Ritchey, Steve Woods, Mike Hulstis och Richard Freeman. Deras eventuellt fortsatta musikkarriär är höljd i dunkel, likaså är mer information om bandet svårt att få fram, trots internets nästan oändliga resurser. Lite av ett mysterium alltså.

Det är en helt OK platta, inget utöver det vanliga, men inte heller sämre än mycket annat som hamnat på en vinylsida. Bluesbaserad rock, med lite stänk psykedelia, funk och soul kanske. Ibland får jag lite Steppenwolfvibbar, även om United Sons of America är snällare. Hälften av låtarna är covers, medan bandet står för hälften, Blake är den huvudsakliga låtskrivaren. Han har bl.a. skrivit skivans öppningslåt, Tomorrow Is Today, vilket är en av skivans skönare nummer, i alla fall första hälften (andra hälften är ganska tråkig). Sedan kommer en radda bluesrockiga låtar, sjungna med skrovlig röst, vilket inte är riktigt min grej. Ingen av låtarna höjer sig på något sätt över andra i samma genre. Någonstans slängs en halvsmörig ballad med stråkar in, som inte heller är så jättekul, även om tvärflöjten till viss del räddar låten.

Mer intressant blir det mot slutet på skivan och de två avslutande numren. Children of Mist är en fin ballad, eller i alla fall lugnare låt, som är riktigt skön. Kyrkorgel och saxofon i samma låt kan inte gå fel. Den avslutande Friends är också kul, den är skriven av hela bandet och klockar in på nästan nio minuter, vilket för lyssnaren mot det progressiva landskapet som var under uppbyggnad dessa år. En låt som vindlar lite hit och dit, där de instrumentala partierna är de bästa.

På det hela taget inget måste i skivsamlingen, men inte heller något man behöver skämmas för.


Tracklist

Side A
1 Tomorrow Is Today 5:20
2 Tumble On You/Waitin' On You 5:00
3 We've Only Just Begun 2:15
4 Cultivation 5:24

Side B
1 Forget It, I Got It 2:20
2 Dear World 2:26
3 Children Of Mist 4:08
4 Friends 8:40

Traffic - "John Barleycorn Must Die" (1970)

När den här skivan spelades in hade Traffic legat nere i två år, och tanken från början var att detta skulle vara Steve Winwoods första soloplatta. Men under inspelningens första skede kände han att han ville har lite hjälp av andra musiker och bjöd in sina två gamla bandkompisar, Chris Wood och Jim Capaldi, och vips var Traffic återuppstått och plattan blev ett gemensamt åtagande.

Skivan hittade jag i en lokal secondhand butik för en 15 spänn sådär, vilket kändes lite som ett fynd. Det är en bra platta. Ganska bra fart i låtarna, någon sorts rock-jazz-fusion, en del lägger till progressive också, och visst får jag ibland lite Genesisvibbar. Killarna brer ut sig lite mer än på tidigare plattor, och de flesta låtar klockar in på 6-7 minuter, men den sammanlagda speltiden är inte mer 35 minuter. En av plattans bästa spår är öppningslåten Glad, som också är skivans enda instrumentala låt. En låt man blir ganska glad av. Jag har inga större bekymmer med låtarnas längd, det är så pass bra fart i dom att det sällan blir trist. Och bandet undviker långt jammande utan tydlig struktur eller mål, som det annars kan bli i långa låtar med duktiga musiker som spelar ösig fusionrock.

Titellåten är den som bryter av, då Traffic här ger sig in i folklandskapet. Låten John Barleycorn Must Die är en gammal engelsk traditionell sång, och tempot är betydligt lugnare, och ljudbilden mer avskalad. Akustisk gitarr och flöjt komplementerar sången. En fin låt, som förstås ger en del Fairport Convention vibbar. Men det är ju inget fel. Och som nybliven flöjtist måste jag gilla alla låtar som ger tvärflöjten en framstående roll. Borde vara mer sådant i modern musik, tips till alla producenter. Lyssna bara på låten Freedom Rider, den hade jag kunnat vara tveksam till, om det inte vore för den ösiga tvärflöjten.

Steve Winwood, som är den huvudsakliga skaparen av musiken på plattan, vara bara 22 år när den spelades in, och då hade han redan hunnit spela med Spence Davis Group, Blind Faith och Ginger Baker's Air Force utöver Traffic. Imponerande CV och imponerande att skapa en platta som dagens i den åldern. Den enda låt som jag inte riktigt är vän med är avslutningsnumret Every Mother's Son, som jag tycker är lite trist. Men i övrigt en skön, ganska ösig platta, med kvalitativa låtar. Bra musik när man städar, den ger energi och är ofta ganska glädjefylld, som balans till städandets tristess.

Traffic fortsatte att existera som band fram till 1974, och återuppstod sedan en kort tid 1994.


Tracklist

Side A
1. Glad 6:59
2. Freedom Rider 6:20
3. Empty Pages 4:47

Side B
1. Stranger to Himself 4:02
2. John Barleycorn (Must Die) 6:20
3. Every Mother's Son 7:05

David Gilmour (1978)

Det här var Gilmours första soloalbum, och släpptes samma år som Pink Floyds Animals. Gilmours skiva är dock betydligt mer avslappnad och mindre bitter, troligen något enklare för allmänheten att ta till sig spontant. Med det inte sagt att det är ett bättre album.

Det är förstås mycket gitarr på skivan, och en del långa jams med just gitarren i huvudrollen. Ibland kanske lite för långa. Inte mindre än tre av låtarna är instrumentala. Jag ska erkänna att jag inledningsvis blev positivt överraskad av skivan. Generellt har jag alltid gillat Roger Waters soloalbum bättre, och alltid tyckt att hans musik är lite mer utmanande och intressant. Gilmour har haft en tendens, tycker jag, att hålla sig mer åt standard blues rock hållet, och haft mer intetsägande låtar, som på något vis har flutit ut i något sorts ingenting. Så jag hade inga direkta förväntningar på skivan. Men när jag lyssnade på den så var den bättre än jag trodde.

Det bjuds på en del lugnare låtar, några rockiga blueslåtar, sång och instrumentalt, så skivan är relativt varierad. En del ekon från Pink Floyd hörs, och vissa ackordgångar tror jag faktiskt återkommer på The Wall, som släpptes efterföljande år. Gilmours sång följer hans typiska kännetecken, vackra stämmor, drömsk, flytande och luftig. Man känner igen sig. Men efter en tids lyssnande på skivan noterar jag att det som ofta händer när jag lyssnar på David Gilmour, händer här också. Låtarna är behagliga att lyssna på i stunden, men när en låt är klar, är det som om jag inte riktigt vet vad jag lyssnat på. Det är som om musiken inte lämnar något avtryck. Och när skivan är slut, finns inget bestående intryck kvar. Musiken passerar rakt igenom mig.

På det hela taget, en något bättre platta än jag trodde, men Gilmour har alltid strukit lyssnaren mer medhårs än Waters, och ibland kanske det blir lite för mycket medhårs, och för lite elakheter.


Tracklist

Side A
1 Mihalis 5:47
2 There's No Way Out Of Here 5:10
3 Cry From The Street 5:13
4 So Far Away 5:50

Side B
1 Short And Sweet 5:27
2 Raise My Rent 5:31
3 No Way 5:29
4 It's Definitely 4:26
5 I Can't Breathe Anymore 3:08

Dan Fogelberg - "The Innocent Age" (1981)

En av flertal plattor i samlingen som jag hittat i en skivbörs, som haft en intressant utstrålning, recensionerna på nätet verkar allmänt positiva, så jag har slagit till. Såklart brukar priset på de flesta av dessa skivor vara 15-20 kr, så det är alltid värt en chansning. I detta fall slog inte chansningen väl ut, det är inte ett album som faller mig i smaken.

Dan Fogelberg, han skulle ju kunna vara svensk, och faktum är att han far hade svenskt påbrå (mamman skottskt). Han var amerikan, avled 2007, endast 56 år gammal i cancer. The Innocent Age, en dubbelplatta, var hans sjunde studioalbum, och ett av hans mest framgångsrika, det genererade ett antal hits i USA. Musiken definieras oftast som soft rock, och jag skulle vilja addera countryrock. Det låter ofta Eagles, mycket stämsång, och låtar i samma just Eaglesstuk. Emmylou Harris gästsjunger på en sång, på en annan hörs Joni Mitchell i bakgrunden, Al Perkins dyker ofta up på steel guitar, samt en massa andra musiker som medverkar. Dessutom utgör plattan ett sammanhållet tema i form av livets olika skeden, från födsel till död. Det skulle ju kunna vara intressant, men, nej. Hade jag inte läst på Allmusic att plattan utgjorde ett tema, hade jag nog inte förstått det. Tycker inte det framgår så tydligt i texterna.

Ofta hittar man ju någon låt på skivor som dessa som man faller för, som gör att inköpet ändå känns rättfärdigat. Tyvärr gör jag inte det på The Innocent Age, och det beror på att soft rock/countryrock helt enkelt inte är min grej. Det låter alldeles för trist och smörigt i mina öron. Gillar man Eagles, eller andra band som ägnar sig åt sådan musik, då är säkert det här en bra skiva. Det är ett luftigt, klart sound. Låtarna, utifrån sitt sammanhang, håller hög kvalitet. En dubbelplatta, så man får många minuters musik. Men inget för mig.


Tracklist

Side A
1. "Nexus" – 6:04
2. "The Innocent Age" – 4:15
3. "The Sand and the Foam" – 4:19
4. "In the Passage" – 6:28

Side B
1. "Lost in the Sun" – 3:53
2. "Run for the Roses" – 4:18
3. "Leader of the Band" – 4:48
4. "Same Old Lang Syne" – 5:21

Side C
1. "Stolen Moments" – 3:12
2. "The Lion's Share" – 5:10
3. "Only the Heart May Know" – 4:09
4. "The Reach" – 6:30

Side D
1. "Aireshire Lament" – 0:52
2. "Times Like These" – 3:02
3. "Hard to Say" – 4:00
4. "Empty Cages" – 6:24
5. "Ghosts" – 7:16

Dyani Temiz Feza - "Music For Xaba" (1973)

Det här är en lite udda fågel i samlingen. Jag har inte många jazzplattor, och ännu färre med frijazz, avantgarde jazz, fusion eller vad man nu ska kalla det här. Den är inte helt lätt musik att ta till sig inledningsvis. Jag fick den i födelsedagspresent av en av min frus släktingar, jag tackar henne för möjligheten att vidga mina vyer.

Johnny Dyani och Mongezi Feza härstammar från Sydafrika men lämnade landet 1964, Okay Temiz härstammar från Turkiet. De for alla runt i världen och spelade med olika artister under 60-talet, där trumpetaren Don Cherry (far till Eagle-Eye Cherry och styvfar till Neneh Cherry och Tityo) var gemensam nämnare, då Temiz och Feza ett antal år ingick i The Don Cherry Trio. 1972 bildade de tre musikerna gruppen Music For Xaba, de repade några dagar och gav sig ut på en kort turné i Sverige. De hade spelningar i Uppsala, Örebro och Stockholm. Plattan är en liveinspelning från en av konserterna i Stockholm, på Teater 9, inspelad 2:a november 1972.

Dyani spelar bas, piano och sjunger, medan Temiz är slagverkaren och Feza spelar trumpet och percussion. Det är olika musikaliska tradtioner som möts i någon sorts smältdegel inom jazzens genre. Det är fyra låtar på plattan. Öppningslåten Idyongwana kretsar kring en trumrytm där sång i form av "Za la ba la ba" hörs med jämna mellanrum, och fler och fler rytmer läggs på under låtens gång. Här och där hörs Feza spela på en conch, ett instrument skapat av en stor snäcka. En något oväntad inledning. Andra spåret Feelings är mer en renodlad frijazz/avantagardejazz skapelse. Trumpeten spelas i ett rasande tempo ackompanjerad och trummor och bas. Ibland har jag svårt att höra hur de relaterar till varandra, men jag är ju en ganska oerfaren jazzlyssnare. Det känns som en låt som ställer ganska höga krav på lyssnaren.

Sida B öppnar med den något mer lättillgängliga Traditional South African Songs, som man kan säga är ett medley av olika sydafrikanska sånger, med en tydlig jazzkrydda. Troligen skivans mest lättlyssnade låt, vilket inte betyder att det är någon form av Svenstopp. Sista låten Görans Söder tar åter lyssnaren tillbaka till den friare jazzens marker.

En skiva som utmanar, men som också utvidgar samlingens bredd. Troligen inte för vem som helst, men gillar man den fria jazzen och dess kreativa explosioner, så kan det kanske vara något. En intressant mix av olika musikaliska tradtioner som möts i jazzens land. Xaba betyder Gud, vilket Dyani förklarar i omslagets text, är lika med kärlek. Trion gav ut en andra platta 1980, som jag inte har hört


Tracklist

Side A
1. Idyongwana 8.30
2. Feelings 12.50

Side B
1. Traditional South African Songs 9.33
2. Görans Söder 11.33

World of Dogs - "Real & Legendary Dogs" (2017)

Lokal Uppsalamusik denna gång, en platta som var en present från min bror gångna födelsedag. Bolaget som gett ut plattan heter Excellent Spaces och grundades 2015 av Sandro Colombo och Nils Hollmer, på deras hemsida kan man beställa den musik de gett ut från diverse musikaliska projekt de själva deltagit i. Det är alltså dessa två som ligger bakom dagens skiva.

Plattan har mixats av Gabriel Hollmer och han är son till den legendariska Uppsalamusikern Lars Hollmer, bl.a. medlem i Samla Mammas Manna, som gick bort för ett antal år sedan. Om Nils är bror till Gabriel, eller släkt på annat sätt, vet jag inte, men båda tycks i alla fall ha Lars musikaliska kunnande i blodet. Lars Hollmer spelade mycket dragspel, World of Dogs bjuder på annat, småjazzig electronica kanske, om man ska försöka sammanfatta i ett par ord. På nätet nämns jazz, elektronica, rock, drum n' bass och själv får jag lite vibbar av 90-talet och den coola trip hop jag bl.a. lyssnade på då. Det är dock ingen rock, jag vet inte var Discogs har fått det ifrån.

Det är faktiskt en jättebra skiva, och det säger jag inte för att jag är från Uppsala, eller för att det var en present. Den är instrumental rakt igenom, och har en luftig och lätt ljudbild, ett sound som gör att det blir en väldigt behaglig upplevelse att lyssna på skivan. Inga tunga vibbar. Till och med de mörkare sounden som (sällan) besöker låtarna, känns lättsamma. Det är ett elektroniskt sound, där en saxofon, spelad av Petter Nordblom, gästar som egentligen enda analoga instrument. En del finstämt gitarrspel hörs också tillsammans med de elektroniska beaten. Ibland har jag tänkt att det är lite som en upbeat och lycklig Brian Eno.

Plattan har getts ut i 500 ex så gissningsvis är mitt ex det enda som existerar i Kanada, kanske till och med i hela Nordamerika? Stöter ni på skivan kan jag varmt rekommendera den. Ett skönt soundtrack till en dag i livet.


Tracklist

Side A
1 Strength
2 Dexterity
3 Willpower
4 Charisma

Side B
1 Wisdom
2 Intelligence
3 Constitution
4 Luck

Eric's Trip - "Purple Blue" (1996)

Lokal musik idag, Eric's Trip härstammar från Moncton, New Brunswick, vilket bara är 100 mil att köra från mitt hem i Montreal. Det här var deras tredje platta, en skiva som jag fick i farsdagspresent av min familj. Hade aldrig hört talas om bandet, det hade inte min familj heller, min fru och barnen gillade omslaget, de tyckte det var ett konstverk. Personligen misstänkte jag att det skulle vara tämligen flummig och experimentell musik, en idé baserat på bandnamnet. Jag hade fel, Eric's Trip var det första kanadensiska band som signades på Seattle grungelabel Sub Pop i början på 90-talet, vilket ger en antydan om vartåt det lutar. En av få vinylplattor från 90-talet i samlingen, även om det är en nypressning från i år, på lila vinyl, minsann.

De fyra första låtarna är en sorts inledning, som ger tydliga psychvibbar såsom Mooseheart Faith Stellar Groove Band (ett bandnamn jag gillar att slänga mig med, eftersom nästan ingen känner till dom). Lofi, dovt sound, lite neurotisk stämning. Men sedan börjat plattan på allvar. Inte så mycket förändras i och för sig gällande soundet. Det är mycket distade gitarrer och bas, flertal låtar pendlar mellan tysta, lugna partier och vrålande gitarrer. Sjungandet delas av Rick White och Julie Doiron, och personligen uppskattar jag Julies sång mer. Det går att höra en del grunge i musiken, vilket inte förvånar, och band som Nirvana men även Smashing Pumpkins flimrar förbi i mitt huvud. Smådyster skiva, men här och där lättar speciellt Julies sång upp.

Det är korta låtar så variationen blir stor. Det är inte en helt lätt platta att ta till sig inledningsvis, den kräver ett antal lyssningar för att öppna sig. Men då börjar man förstå varför Eric's Trip var ett relativt populärt band inom sin genre, som oftast definieras som alternative rock, har jag noterat på nätet. Gillar man lofi soundet med mycket distad gitarr, så kan man ge Eric's Trip en chans. Bandet splittrades samma år den här skivan gavs ut, men gjorde tydligen några spelningar därefter också.


Tracklist

Side A
1. "Introduction Into The..., Pt. 1-4" – 8:13
2. "Hourly" – 2:47
3. "Sixteen Hours" – 3:05
4. "Universe" – 3:08
5. "Eyes Shut" – 1:37
6. "Alone and Annoyed" – 2:12
7. "Lighthouse" – 2:09

Side B
1. "Spaceship Opening" – 2:18
2. "Universal Dawn" – 3:32
3. "One Floor Below" – 1:40
4. "Now a Friend" – 1:54
5. "Soon, Coming Closer" – 3:37
6. "Not Yours" – 2:26
7. "Sun Coming Up" – 2:20
8. "Beach" – 4:14

Tommy James - "Christian of the World" (1971)

Efter sina år med The Shondells hade Tommy James en relativt framgångsrik solokarriär. Hans kristna tro kunde skymta fram ibland på de tidigare alstren, men på denna skiva är budskapet helt tydligt. Det kristna temat gör inte på något sätt låtarna sämre, det är sköna melodier, medryckande refränger och maffiga gospelkörer blandat med trallvänlig pop. Tommy James kunde konsten att skriva musik som många tyckte om. Omslagets skönhet kan väl dock diskuteras.

Omslagets insida

Eftersom jag är ganska förtjust i bombastiska refränger som greppar tag i en, gillar jag många av låtarna. Tack vare gospelkörerna som hjälper till ökar svänget. Generellt gjorde Tommy James ganska positiv musik, och så även här. Det är inga deprimerande stycken som tar lyssnaren till någon mörk plats, istället är det vänligt, glatt och lättillgängligt. Och bra. Det är kvalitet på låtarna, trots att de är så radiovänliga. Självklart finns några tristare låtar, som kanske blir för snälla, men på det hela taget en bra skiva. Och ju äldre jag blivit, desto mindre tålamod har jag fått med låtar som är för långa. Därför uppskattar jag 2-3-minuterslängden låtarna kretsar kring. Jag hinner aldrig tröttna, och variationen blir större. Så stöter man på plattan i någon skivbörs, så tycker jag nog man kan slå till. Man behöver inte rädas det kristna budskapet som ett flertal låtar förmedlar, det blir mest svängigt.


Tracklist

Side A
1. "Christian of the World" - 2:45
2. "Rings and Things" (James) - 1:55
3. "I'm Comin' Home" - 2:03
4. "Sing, Sing, Sing" (James) - 3:05
5. "Draggin' the Line" - 2:45
6. "Sail a Happy Ship" - 3:15
7. "Light of Day" - 3:46

Side B
1. "Bits and Pieces" - 2:30
2. "I Believe in People" - 2:26
3. "Church Street Soul Revival" (Ritchie Cordell, James) - 3:15
4. "Another Hill to Climb" - 3:10
5. "Adrienne" - 2:40
6. "Silk, Satin, Carriage Waiting" - 2:49

Jon Hassell - "Power Spot" (1986)

Den här skivan hittade jag för några månader sedan i en lokal bok/skivbörs, för en överkomlig summa. Jag lockades av den då jag noterade att Brian Eno och Daniel Lanois suttit vid inspelningsrattarna, och dessa två i kombination med Hassells mystiska trumpet verkade intressant. Dessutom är den utgiven på ECM, som ju gett ut en del intressanta skivor. Skivan är inspelad i närheten, närmare bestämt i Hamilton, Ontario. I Kanada räknas 60 mils distans som "i närheten". Kanske är det Lanois kanadensiska blod som avgjort inspelningsplatsen.

Det är en ganska mörk skapelse, en relativt murrig ljudbild och inte helt lättillgänglig musik. Om man inte vet att det är en trumpet Hassell spelar på, är det troligen inte det första instrument man gissar på. Min son gissade på "något afrikanskt instrument". Tydligen sjunger han i trumpeten istället för att blåsa i den som brukligt, vilket skapar ett speciellt sound. Sedan använde han sig av tapeloopar med vars hjälp han skapade harmonier i studion, dessa använde han live i studion, så effekterna skapades i realtid, och inte som pålägg efteråt.

Musiken har ofta en bas av rytmer - slagverk och bas (oftast skapad med keyboard), och ovanpå detta spelar Hassell. Som nämnts är det en ganska mörk skiva, och tämligen svår. Soundet är speciellt, och eftersom det inte är så varierat kan det gå åt båda hållen. Gillar man soundet får man mycket av det, men är man lite svårflörtad som mig, blir det för mycket, och variation för liten. Så jag är inte överförtjust, och kan inte med rent samvete rekommendera plattan. Men för all del, lite inte på mina ord, prova själv. Jag uppskattar ändå artister som gör sin grej, utan allt för mycket bekymmer hur kommersiellt gångbart resultatet blir. Det ger en bredd inom den musikaliska världen och kan inspirera andra till att våga sig in på nya vägar. Hassell är på så sätt troligen en inspiration för många, och därmed en viktig artist.


Tracklist

Side A
1 Power Spot 7:04
2 Passage D. E. 5:25
3 Solaire 6:48
4 Miracle Steps 4:18

Side B
1 Wing Melodies 7:42
2 The Elephant And The Orchid 11:00
3 Air 5:18

Mike Oldfield - "Crises" (1983)

Crises var Oldfields åttonde album. Som många andra är jag lite tveksamt inställd till de plattor han skapade efter de 3-4 inledande. Den här hittade jag billigt och har alltid tyckt Moonlight Shadow var en av 80-talets bästa pophitar, så varför inte? Men tveksamheten består.

Jag har en nordamerikansk pressning där sida A består av sex i sammanhanget ganska tillgängliga poplåter, varav Moonlight Shadow avslutar sidan. Förutom den korta Taurus 3 är alla låtar med sång, i normal vers-refräng tappning. På In High Places sjunger Jon Anderson, i övrigt hörs Maggie Reilly och Roger Chapman. För att vara 80-talspop är det väl OK, även om det aldrig varit en favoritnisch. Moonlight Shadow är utan tvekan sidans bästa spår, och generellt gillar jag låtarna där Maggie Reilly sjunger bäst. Hon har en fin röst. Men på det hela taget ganska sisådär musikupplevelse, men ändå att föredra framför Wham! eller Samantha Fox om man tvunget ska lyssna på 80-tal.

För mig har Oldfield varit mer av en instrumentalist som skapat musikverk utanför de vanliga ramarna, ofta verk som upptar en hel sida på plattorna. Det är Crises sida B (på den nordamerikanska pressningen), som upptas av titellåten. Kunde ha varit intressant, men ligger en bit ifrån t.ex. Ommadawn i kvalitet. Det är mer synthar, vilket kanske 80-talet är att tacka för. Jag saknar Oldfields mer organiska sound från de tidigare plattorna, det blir lite utsmetat. Dessutom får han för sig att sjunga på vissa partier, med ett inte alltför lyckat resultat. Hade varit bättre att hållt sig till enbart ett instrumentalt sound. Man känner igen harmonierna, gitarrerna osv, och det låter otvedtydigt Oldfield. Men det är ganska trist.

Gillar man Oldfields instrumentala verk, tror jag det är bättre att hålla sig till hans 3-4 första klassiska plattor. Gillar man 80-talspop kanska första sidan kan uppskattas.


Tracklist

Side A
1. "Mistake"
2. "In High Places"
3. "Foreign Affair"
4. "Taurus 3"
5. "Shadow on the Wall"
6. "Moonlight Shadow"

Side B
1. "Crises"

Supertramp - "Crime of the Century" (1974)

Fram till 7-8 år sedan var jag ganska negativ till Supertramp. Jag hade egentligen inte hört något med dom, och trodde de var en smörig, komersiell discogrupp, som spelade låtar för 70-talens dansgolv. Kanske lite i stil med Boney M. Det var nog namnet som sådde idén i mig, tyckte det lät som ett disconamn.

Ack så fel jag hade, och så mycket bra musik jag missade. Crime of the Century var bandets tredje skiva och deras genombrott, musiken definieras ofta som prog och/eller artrock, bl.a. fick den 28:e plats på Rollings Stones lista över tidernas bästa progalbum. Definitioner är en vansklig vetenskap, och personligen skulle jag inte sätta etiketten prog på den här skivan. Kvalitativ pop/rock tycker jag beskriver det tillräckligt bra.

För det är genomgående bra låtar, Rick Davies och Roger Hodgson delar officiellt på komponerandet även om de till stor del jobbade individuellt i verkligheten. Låtarna består ofta av partier som skiljer sig ganska tydligt från varandra, men som därför ger en trevlig variation. De slingrar sig lite fram som som en bäck, lite hit, lite dit, men utan tvekan samma bäck hela tiden. Det är inte på något sätt spretigt. Det bjuds på en hel del svepande refränger, och låtarna är generellt ganska episka, vad det nu egentligen betyder. Jag är ju svag för sådant, så jag faller för plattan.

Det låter mycket 70-tal om det, men soundet känns ändå fräscht. Mycket piano och fin sång ger mig lite Elton John-vibbar, lät han så här på 70-talet? Det sägs att han gjorde en del bra grejer då, jag har inte hört det, är ganska negativt inställd mot Elton Johns musik. Har tydligen inte lärt mig läxan.


Tracklist

Side A
1. School 5:35
2. Bloody Well Right 4:32
3. Hide In Your Shell 6:49
4. Asylum 6:45

Side B
1. Dreamer 3:31
2. Rudy 7:17
3. If Everyone Was Listening 4:04
4. Crime of the Century 5:30

Marillion - "Clutching At Straws" (1987)

En av mina lumparkompisar spelade ibland Marillion på luckan, och hävdade med jämna mellanrum att det var världens mest underskattade band. Det blev en av få lärdomar jag tog med mig från lumpen. Marillion var då ett tämligen okänt band för mig, men jag gillade det jag hörde och i samlingen finns nu ett gäng Marillionplattor, nästan alla på CD (köpta på 90-talet, vinylen var ute i kylan då).

Marillion var en av proggens fanbärare på 80-talet, och bara det faktumet förtjänar dom en del respekt. Jämför man med t.ex. Rush, ett annat progmetalband också aktiva då, befinner sig Marillion betydligt mer i samma landskap som Genesis, medan Rush är hårdare, mer metal. Innan jag lärde känna Marillion lite bättre trodde jag de var ett hårdrocksband i samma anda som Iron Maiden. Mest för att jag sett bandnamnet sprayat på väggar, och sådant gjorde ju bara hårdrockare.

Clutching At Straws var deras fjärde platta, och den sista sångaren Fish medverkade på. Den är som flera av deras skivor, en konceptplatta. Den handlar om Torch, som sjunger i ett band och har allvarliga alkoholproblem. Det är en bra skiva. Jag är ju barnsligt förtjust i bombastiska refränger, och episka, slingriga låtar. Marillion bjuder på allt det utan att skämmas. Bara refrängen i Slàinte Mhath är värd ett inköp av skivan, och Marillions skivor hittar man billigt, sorgligt underskattade som de är.

Rockig, progressiv musik, mer lättillgänglig än mycket av 70-talets dylika musik, så kan Clutching At Straws beskrivas. Musiken har en modernare touch än proggens tidigare inkarnationer, och Marillion genererade ju regelbundna hitar, så det är ingen svår musik.


Tracklist

Side A

1. "Hotel Hobbies" – 3:35
2. "Warm Wet Circles" – 4:25"
3. "That Time of the Night (The Short Straw)" – 6:00
4. "Just for the Record" – 3:09
5. "White Russian" – 6:27

Side B
1. "Incommunicado" – 5:16
2. "Torch Song" – 4:05
3. "Slàinte Mhath" – 4:44
4. "Sugar Mice" – 5:46
5. "The Last Straw" – 5:58

Mike Oldfield - "Hergest Ridge" (1974)

Oldfields andra platta efter monsterdebuten Tubular Bells. Hergest Ridge gick in på Englandslistans första plats, bara för att strax därefter bli nerpetad av just Tubular Bells. Ytterst få artister har slagit sig själva på det här sättet. Själv skaffade jag plattan i min tonår, så den har varit med ett tag. Fortfarande är den ganska förknippad med tonårstidem, det är sällan den snurrar på skivtallriken nu för tiden.

Plattan består av två långa låter, Hergest Ridge part 1 & 2, en på varje sida. Logiskt och tydligt. Instrumentalt för det mesta, med lite körer här och där. I slutet av första sidan går körandet lite till överdrift, det blir väldigt bombastiskt, i övrigt funkar det OK. Hergest Ridge fortsätter väl i mångt och mycket idén från Tubular Bells, men är ingen kopia. Det är egentligen en ganska bra skiva, men ändå är det något med den som gör att den inte skapar så mycket intryck hos mig. Kanske hörde jag den för mycket under tonåren, kanske ligger det lite väl nära någon sorts new agemusik jag generellt är ganska skeptisk mot.

Det är förstås mycket gitarr, ofta i lager på lager genom olika effekter, men diverse andra instrument medverkar också, multiinstrumentalist som han är. Ofta en ganska lugn stämning och ibland lite dyster. Musiken vindlar sig fram och tar ofta nya vändor och riktningar, vilket hjälper till att hålla intresset uppe. Han är säkerligen en duktig och kreativ musiker, men ändå, plattan har svårt att riktigt fånga mitt intresse. Det är för mjukt, som om musiken går genom ett snällhetsfilter. Det blir aldrig elakt eller utmanade, och man stryks medhårs hela tiden. Jag saknar överraskningar.

Hergest Ridge är för övrigt en kulle på gränsen mellan England och Wales, i närheten av där Oldfield bodde vid denna tid. Är man nyfiken på musiken kanske den finns på Spotify, Oldfields originalmusik finns inte på youtube, dock ett gäng covers om man nöjer sig med det.


Tracklist

Side A
1. Hergest Ridge (Part 1) 21:29

Side B
1.  Hergest Ridge (Part 2) 18:45